In i mörkrets hjärta

Idag var det dags för en ny The One Ring-session. Duktig som jag har blivit skriver jag faktiskt detta bara en stund efter att en gruppen har gått hem, istället för att vänta flera månader och glömma bort detaljerna...

När vi senast lämnade gruppen hade de just nått fram till den nakna kullen, Amon Lanc, och blickat upp mot Dol Guldur, fästningen ur vilken Vita rådet drivit Sauron några år tidigare. Radagast hade sagt att de var tvungna att undersöka denna mörka plats men gruppen hade vägrat följa honom uppför sluttningen. Alltså slutade sessionen med Radagast på väg uppför den gigantiska kullens sida medan gruppen stannade nedanför.
 
Radagast kom till krönet och passerade in genom en stor bräsch i muren. Äventyrarna väntade. Inget hände. Nästan genast började de argumentera inbördes kring huruvida de borde ha följt med. Dvärgen Nyrad menade att det var deras plikt att hjälpa trollkarlen, medan Holti och Caranthir ansåg att faror som Radagast inte kunde hantera skulle vara dem än mer övermäktiga. Skogen ruvade spöklik omkring dem och eftermiddagen var märkligt mörk. Himlen var mulen och järngrå moln stängde ute allt ljus. De väntade en halvtimme. Inget hände. De kom överens om att vänta ytterligare en halvtimme och om Radagast inte var tillbaka till dess skulle de följa efter honom in i borgen. Under den följande halvtimmen hörde de vid ett tillfälle vargar yla ur skogen från flera håll, men inga livstecken kom från borgen. Gruppen bestämde sig för att ta sig uppför kullen och leta efter spår eller liknande. Caranthir fick då syn på fotspår i kullens grusiga sida. De verkade vara lämnade nyligen och aatt döma av utseendet, av en större grupp av ondskans tjänare, sannolikt orker. De ledde uppåt mot bräschen. Gruppen blev nu ännu försiktigare men fortsatte uppåt. Innanför murens oval skådade de insidan av Dol Guldur. En borggård bredde ut sig framför dem. På vänster sida mot yttermuren stod ett väldigt kärntorn, omgivet av en mindre mur och en torrgrav. Rakt framåt fanns ett stort cirkelrunt hål som ledde ned i stenläggningen, omgivet av mindre hål, täckta med galler. Längs murens insida fanns trappor upp till bröstvärnen, fyra vakttorn och ett antal stenbyggnader av olika storlekar som tryckte sig mot muren. Allt var vackrare än Skuggans boplatser plägade vara, men det var svårt att tydligt se vad som återstod av tiden när skogsalverna hade levt runt kullen och byggt en borg här. Ett tunt lager av damm eller aska eller tunt grus vilade över alltsammans. De kunde se att dammet var upprört här. Många fötter hade passerat genom bräschen för inte alltför länge sedan.
 
Gruppen stod och tvekade i hålet tills Nyrad beslöt sig för att göra slag i saken och gå in. Precis när han skulle passera genom bräschen var det dock som att en onämnbar skräck höll honom tillbaka. Han försökte skjuta undan den, men den frös han hjärta och han stod stilla som en stenstod. De andra bad honom vänta och trodde att han bara hade tagit sitt förnuft till fånga.
 
Till slut insåg sällskapet att de inte kunde vänta längre, särskilt som mörkret föll över scenen (förvånande tidigt) och ylanden än en gång hördes ur skogen. Holti och Caranthir lyckades pressa sig genom motståndet i muren. Nyrad blev så provocerad av att Caranthir skulle våga det han inte klarade och tvingade sig därmed också igenom. Mithwen stod dock frusen av skräck och kom igenom när Holti halvt ledde, halvt tvingade henne framåt. Hon gick dock som en sömngångare och svarade knappt på tilltal.
 
Först utforskade gruppen några av de närliggande husen. Ett innehöll en smedja och vad som verkade vara någon sorts oljekokningskittlar, andra verkade vara vakthus eller rastrum som var kopplade till själva murarnas insida. Mörkret, ångesten och den starka känslan av olust drev dock tillbaka äventyrarna mot bräschen där de tänkte vänta på trollkarlen. Ständigt vreds dock blickarna upp mot kärntornets fönster och skytteluckor. Det kändes som att någon iakttog dem, även om inga tecken på rörelse syntes och allt var onaturligt tyst.
 
Efter att ha väntat en stund utan att några orker eller andra fiender synts till bestämde de sig dock för att undersöka en vända till. Caranthir smög fram mot det stora hålet i borggårdens mitt och såg att det innehöll en bred trappa som ledde ned i kullens innandöme och de många nivåer av gångar och hallar de hade hört fanns däruti. Istället vände de sin uppmärksamhet mot kärntornet. De trodde att Radagast måste ha gått in där och därför smög de sig fram mot den smala stenbro som ledde över torrgraven och in i ett portvalv i den inre muren. Därinne låg resterna efter tre fällgaller. De hade slitits loss och smälts sönder. Gruppen diskuterade om det kunde ha varit Vita rådets angrepp som hade orsakat det.
 
De passerade genom portgången i muren. Innanför låg en liten inre borggård och porten in i kärntornet. På var sida om porten vakade två statyer. De såg ut som vädiga gamar och var vända mot varandra, blickandes över portöppningen. Alla hade en känsla av att statyerna tittade på dem när man vände bort huvudet, men så fort äventyrarna tittade på gamarna syntes inga tecken på något sådant. En än starkare känsla av skräck och olust vilade över den här platsen och ingen utom Holti klarade av att närma sig statyerna. Han gick dock högrest och orädd in mellan dem. Det var nästan som att han utsöndrade ett mytiskt sken där i skuggan. Caranthir tänkte på vad han hört berättas om Edains hövdingar från fordom när han såg Holti träda in i Nekromantikerns högborg. Så fort han passerat slöt sig dock skräckbarriären igen och ett gällt, genomträngande och öronbedövande skri trängde ut från statyerna och ekade över hela Dol Guldur. Holti hade förberett sig på att något skulle hända när han klöv skuggan, men de andra sprang hals över huvud ut och över borggården, bort mot bräschen, fullt beredda på att en legion av orker skulle komma strömmande upp och omringa dem. Holti tände en fackla och fick syn på ett rum som verkade utgöra halva tornets area och mest vara ett förrum. Det fanns inga tecken på att någon annan just hade passerat där, så han fäste facklan på en vägg och gav sig efter de andra. Än en gång trängde han genom skuggan med en väldig inre styrka och än en gång ljöd skriet. 
 
De skyndade bort mot bräschen igen, med vapnen höjda mot angripare som aldrig kom. Just då bröt också en tunn månskära genom molnen, men härifrån såg även himlavalvet annorlunda ut. Månen, vanligtvis ett hoppets tecken, belystes med ett grönaktigt sken och ingav bara mer skräck. Än en gång övermannades de av känslan av att skuggan var oändlig och att det inte fanns någon utväg. Nyrad började känna en stor vrede inom sig, mot sina kamrater och mot Radagast och mot alla som hade dragit in honom i det här. Just nu höll han dock tillbaka känslan.
 
Efter att ingenting hade rört sig ens nu bestämde sig Caranthir för att risken var liten att det fanns orker här. Han övertalade då de andra att de skulle utforska trappan ned i kullen. De smög sig dit, ständigt med känslan av att vara betraktade. De gav sig av nedför de grovt huggna trapporna och kom djupt ned till ett litet förrum. Alla hade en vag känsla av att fackelskenet inte riktigt förmådde lysa upp riktigt lika mycket av mörkret som det borde göra. Förrummet ledde, genom en port som stod på glänt, in i en större hall med många dörrhål på båda sidor. Här fanns tydliga spår av rörelse och aktivitet ganska nyligen. Det fanns ett tjugotal dörrhål och innanför alla verkade spiraltrappor leda nedåt. Det var omöjligt att säga om de ledde till samma plats eller inte. Runt åtminstone sex-sju av dessa dörrhål verkade många fötter ha gått för inte alltför länge sedan. I ren apati beslöt sig brödraskapet för att välja en trappa och gå nedåt. Efter många varv, så att de helt hade tappat orienteringen kom de så ned till en tunnel. Den ledde en bit i en riktning innan den mynnade ut i en stor sal, där utsmyckade pelare höll upp taket. I ett hörn av den salen låg det en stor hög virke. Det var huggna trädstammar, spetsade i ändarna, sammanbundna med rep. Caranthir tänkte att det var föreberedelserna för en palissad som skulle laga bräschen i muren. I närheten fann de även fläckar på golvet, en bortkastad yxa, delar av ett trasigt sågblad och ett vattenskinn med hål i. Holti beslöt sig för att ta med sig yxan. Det var en typisk orkyxa - välgjord men utan utsmyckningar, med grymma krokar och slipade eggar.
 
Bredvid denna virkeshög fanns en betydligt större port. Holti drog slutsatsen att virket inte kunde ha förts nedför de vindlande trapporna utan att det måste ha varit den här vägen det hade kommit ned hit. De öppnade de järnbeslagna porthalvorna och fann en bred tunnel där rakströckor avlöstes av korta trappor som ständigt förde uppåt. Äventyrarna bestämde sig för att de nu hade gjort allt de kunnat. De hade letat efter Radagast. De hade utmanat Dol Guldurs faror. De hade funnit spår av aktivitet. Nu ville de bara ut. Efter att ha följt tunneln i något som kändes som en evighet kom de äntligen fram till dess slut. Vägen krökte vinkelrät åt höger uppför en bred och brant trappa. Några steg upp skymdes dock trappan av en underlig dimma. Caranthir fick nog vid åsynen av dimman som han var övertygad om var ondskan i dess renaste form och övertalade de andra att vända om. Med nedslagna hjärtan började de kämpa sig nedåt igen. Caranthir och Nyrad var nu nära bristningsgränsen och bubblade med känslor av vrede, irritation och förakt mot sina följeslagare, blandade med en tärande skräck. Efter en bits vandring tillbaka upptäckte de plötsligt sidogångar som de kunde svära på inte hade funnits där förra gången de passerade den här platsen. Då hade tunnelväggarna varit tomma och enhetliga. Den enda som inte förskräcktes var Holti som fick känslan av att detta inte var verkligt och löste det genom att bara fortsätta förbi gångarn. De andra följde tvekande efter. Kort därefter hörde dock Caranthir ett ondskefullt skratt som föreföll komma ur gången bakom dem. Ingen annan verkade ha hört något. Han greps av panik och började springa nedför, något som fick även Nyrad att tappa fattningen. Efter bara några steg verkade dock en skugga torna upp sig i gången framför Caranthir och mumlade ord hördes. Vid åsynen av detta bröt paniken ut i full blom hos Caranthir och Nyrad och de rusade tillbaka uppför istället i blint vansinne. Holti och Mithwen stod lämnade kvar och stirrade mot skuggan.
 
Där lämnade vi gruppen för den här gången.

Beslutsångest i södra Mörkveden

Här kommer en rollspelssammanfattning som är så försenad att det är djupt skrämmande. Därför kan det faktiskt vara så att enstaka detaljer är utelämnade eller sammanblandade. För detta ber jag om ursäkt, framförallt till perfektionisten inom mig.
 
När vi lämnade gruppen i det förra inlägget hade de just misslyckats med att finna Radagasts gård, Rhosgobel. Istället följde äventyrarna och deras fyra unga kompanjoner bland skogsmännen de fotspår i vegetationen som ledde ut ur dalen där trollkarlens hus borde ha stått. De följde spåret länge och efter tre dagar hamnade de i problem. De två skogsmännen Gyrth och Fraymund var ute och jagade, medan de andra återhämtade sig, när lägret anfölls av orker. Några av dessa hörde till Mordor, inklusive ledarna, men flertalet var av den mindre typen från Dimmiga bergen.
 
Striden började olyckligt för gruppen. De egna pilarna missade och orkerna fick in en del träffar. Dessa stoppades visserligen av sällskapets rustningar, men lämnade duktiga blåmärken. Även i närstriden var det som om en mörk kraft hindrade hjältarna, då orkerna snabbt började få överhanden i striden. Dock bestämde sig äventyrarna snabbt för att rikta in sig på att dräpa Mordororkerna och förhoppningsvis få deras underhuggare att fly. Alla fokuserade på det och det fick rätt effekt när orkernas två ledargestalter stupade. Fienden drog sig tillbaka. Gruppen samlade sig och upptäckte då att en av ledarorkerna ännu levde. När de pressade honom berättade han rosslande om hur "Azhraks pojkar" var på väg mot skogsmännen och att de borde skynda sig om de ville hindra honom. Samtalet avslutades med att Holti hjälpte den döende orken på traven till den andra sidan medelst sitt spjut.
 
Ingen var allvarligt skadad men snart insåg gruppen att de andra två skogsmännen hade tagits tillfånga av orkerna. Nu ställdes man inför ett dilemma. Skulle man varna skogsmännen sydligaste byarna för denne "Azhrak" eller skulle man jaga efter orkerna eller skulle man följa vad som troligen var Radagasts spår för att slutföra Gandalfs uppdrag? Slutsatsen blev en kompromiss. Tostig och Istin skickades iväg mot den närmsta byn, vilken låg några dagsmarscher norrut och enligt skogsmännen hette Sydbol. Samtidigt fortsatte äventyrarna efter orkerna för att försöka undsätta stackars Gyrth och Fraymund.
 
Efter mer än ett dygns jakt efter orkerna, utan att verka komma närmre, fann gruppen Fraymund dräpt. Då beslöt de att det var lönlöst och att Gyrth var förlorad. Istället vände de tillbaka för att försöka finna Radagast. När de efter ett par dagar återkom till gläntan där huset borde ha stått stod det faktiskt ett hus där. Det verkade som att skogsmännen haft rätt i att Radagast kunde maskera sin boning när han inte ville att den skulle hittas.

De träffade trollkarlen och han lyssnade tålmodigt till deras historia och berättade att han hade undersökt orkernas rörelser i området. och därför inte varit hemma. Han Gandalfs brev och berättade att det instruerade honom att undersöka Dol Guldur. Han bad äventyrarna att följa honom dit. Caranthir såg det som sin plikt att hålla ett öga på ondskan och talade för att de skulle följa med. De beslöt sig för det.
 
Trots att trollkarlen kände vildmarken bättre än någon annan och förenklade deras färd betydligt var vägen genom södra Mörkveden svår. Skuggan ruvade ännu tung över Dol Guldurs omnejd och det tärde på både kroppar och sinnen. När skogen väl öppnade sig runt den mörka borgen på den jättelika, kala kullen räckte inte modet till. Radagast tvingades att undersöka borgen ensam. Han gav sig uppför kullen medan äventyrarna väntade i närheten, med försäkringar om att gripa in om de såg något hända. Där lämnade vi gruppen.

Fortsättning genom Mörkveden

Äventyret fortsatte för några veckor sedan, men först nu har jag haft tid att skriva sammanfattningen.

När vi lämnade äventyrarna senast var de just omringade av jättespindlar på alvstigen genom Mörkveden. En väldigt spindel ledde sex mindre i angreppet. Gruppen blev tämligen överraskade och lyckades precis få upp sina vapen i tid för att möta fienden. Dock förvånades spindlarna av sina fienders raseri. Direkt efter anloppet lyckades Mithwen, Holti och Nyrad alla att skada var sin spindel allvarligt. Kort därefter kunde de också dräpa de skadade bestarna. Under striden lyckades spindlarna snärja alla äventyrarna i sina nät, men de lyckades strida effektivt även intrasslade. Elbereth måste ha lyst deras väg på alvstigen, eftersom spindlarnas stick gjorde föga verkan, medan deras klingor banade dödlig väg bland monstren. De dödade de mindre spindlarna en efter en, medan Nyrads tunga ringbrynja stod emot lejonparten av fiendens stick. Den stora spindeln verkade också försökte lägga någon typ av mörk förbannelse över Caranthir, men alven stod två gånger emot den förhäxande röst som ljöd i hans inre. Mot slutet av striden blev Mithwen stucken i låret med spindelgift, men kort därefter lyckades gruppen dräpa även den stora spindeln. Caranthir rusade fram till Mithwen och hjälpte henne att behandla det förgiftade såret. Han hade sett alver paralyseras av giftet förr och lyckades avstyra det. Trots den övertygande segern var det en skamfilad och trött grupp äventyrare som fortsatte färden genom skogen.
 
Inte heller blev det bättre i mörkret under lövverket. Skogens dunkel tryckte på deras sinnen och vägens synbart oändliga sträckning slet på kropparna. Efter nästan en månad bland stammarna stapplade gruppen till slut ut genom skogsporten i början av juni. Kosan styrdes då genast mot Beorns hus, då det endast innebar en liten omväg och gruppen verkligen behövde vila. Man räknade med att hjälpen till Beorns folk mot Vardars rövarband två år tidigare skulle ge dem en plats vid hövdingens härd. Det visade sig också stämma. Beorn frågade dem om Gandalfs uppdrag, lyssnade på deras äventyr och lät dem vila ut. Därefter gav han dem honungskakor till färden och sände dem vidare söderut i bättre skick än när de kom.
 
Äventyrarna beslöt sig också för att stanna till i Skoghalla, där de hade spenderat en hel vinter efter färden med Baldor genom Mörkveden. Dit kom de efter ytterligare några dagars färd. Trots att Caranthir hade förolämpat hövdingen Egvards gästfrihet när de lämnade byn senast verkade denne inte långsint utan tog villigt emot dem. Han ordnade en liten fest för sina gäster och bad dem förtälja allt om sina förehavanden och vad som hade hänt i de andra delarna av Rhovanion. Det gjorde gruppen med den äran och imponerade storligen på Egvard. Han lovade att sända fyra unga skogsmän med dem på deras färd mot Rhosgobel, då medlemmar av hans folk ofta färdades dit och kände vägen. Vidare frågade äventyrarna om huruvida Gundowald och Hild hade återvänt efter att de lämnade gruppen året innan. Egvard berättade att de hade gift sig och slagit sig ner tillsammans på en gård utanför Skoghalla, vilket gruppen var glada att höra.
 
Nästa morgon stod de fyra unga männen Tostig, Gyrth, Istin och Fraymund uppställda och väntade på besökarna. Färden skulle gå mot Rhosgobel under deras ledning. Tostig verkade leda gruppen och han och de andra berättade om hur Radagast gav råd till skogsmännen och vakade över skogen. Underligare var att han hade bott i Rhosgobel redan när ynglingarnas farföräldrar var unga, men att han var en mäktig trollkarl förstod ju var och en.
 
Efter några dagars resa söderut befann de sig nära Radagasts hem. De passerade över ett kullkrön och Tostig fick ett underligt ansiktsuttryck. När äventyrarna frågade honom erkände han att han var förvirrad och att han hade varit säker på att finna gården i den här dalen. De andra unga männen mumlade bifall. De sökte runt omkring, men ingenstans stod någon gård att finna. Då berättade en annan av skogsmännen om att det ryktades att Rhosgobel inte stod att finna när den brune trollkarlen inte var där. Som en sann mästare över färger och former sades han kunna dölja ting han inte ville visa.
 
Efter att ha fått veta detta började gruppen att söka i dalgången, där ynglingarna hade för sig att gården stod. De fann inga tecken på bebyggelse, men väl ett spår av fötter som ledde genom det höga gräset in i skogen. De beslöt sig för att följa det, då det torde vara dit trollkarlen hade gått. Färden blev tyngre när den löpte rakt in i den djupare skogen. Undervegetation blev allt snårigare, men fotspåren fortsatte oförtrutet. Ibland var de svåra att följa, men de upphörde inte. Holti började mumla om lämpligheten i att gå rakt in i skogen, särskilt här i söder där skuggan från Dol Guldur hade legat tung innan Vita Rådet drev ut Nekromantikern.
 
På vandringens tredje dag hade gruppen tagit en kort paus och diskuterade vad man skulle göra. Gyrth och Fraymund hade lämnat de andra för att försöka jaga. Då hördes vapenskrammel och många fötter. Äventyrarna rustade sig och förberedde sig på det värsta. De ställde upp sig för att försvara gläntan de stod i och snart stormade en stor grupp orker emot dem. Vissa av dem var de små orkerna från Dimmiga bergen, men andra var större, grågula till hudfärgen, med långa armar. På några av deras sköldar var det röda ögat målat - Mordors tecken.
 
Där, på stridens tröskel, lämnade vi gruppen.
Visa fler inlägg