Underliga morgonfunderingar

Efter att jag vaknade i morse låg jag och tittade på stand up-videor på Youtube som jag ofta gör. Efter att ha snubblat in på en video av den geniala Dara Ó Briain där han drev med kvacksalveri och fejkmedicin slogs jag av en tanke.
 
Tänk vad frustrerande allt måste ha varit för chefsläkaren (eller örtmästaren som de väl kallar honom, men sak samma) i Helandets hus i "The Return of the King". Tänk så här: du har en lång karriär och din stora erfarenhet har tagit dig till den respekterade position du nu har. Du har just fått ditt viktigaste uppdrag någonsin och behandlar bland annat mannen som just har ärvt rikets högsta ämbete. Du kan inte riktigt lista ut vad symtomen tyder på och patienterna blir allt sämre.
 
Då vandrar det in en smutsig soldat som verkar extraknäcka som alternativmedicinare. Hans kompisar kallar honom "kungen", vilket du tycker är lite töntigt. Han frågar efter någon jävla Wunderbaum-ört. Du upplyser honom om att den inte har någon dokumenterad medicinsk effekt, men då får han stöd av en arg övervintrad hippie med oförklarlig maktställning som börjar dilla om profetior samt av den vidskepliga tanten som bara jobbar kvar på din avdelning för att det var för dyrt att ge henne avgångsvederlag så nära pensionen.
 
Och så funkar den där låtsasbehandlingen och alla börjar tänka att "vetenskapen vet faktiskt inte allt". Till råga på allt så börjar alla tro på att den där luffarhomeopaten faktiskt är kung. Vilken jävla skitdag.
 
Tänk vad mycket perspektiv spelar in... ;)

Den som inte fattar vad jag dillar om kan läsa om kapitlet "The Houses of Healing" i The Return of the King.

Fiskkrigskrönikan, del 7: Slutstriden

Dådet är utfört! Stortorskens död är ett bakslag för Göteborg och en kort respit för människan och hennes motstånd mot det växande mörkret i djupet.
 
Först behövde jag beväpna mig. Den traditionella vägen fick bli den rätta. Mina fäders helgade filékniv blev mitt vapen.
 
 
Vi (jag och min syster, som nu verkade stödja vad jag var på väg att göra) for sedan mot Universeum. För att komma in i denna ondskans högborg blev vi tvungna att muta portväktaren. Summan blev till slut hutlös, men det här var slutet på min färd och inget fick stoppa mig. Sedan slank vi genom den rigorösa bevakningen. Hela Universeum var uppbyggt som en labyrint fylld med faror för att skydda Stortorsken. Först tvangs vi genomvandra en regnskog, sedan ett område med giftiga ormar och till sist frambesvurna urtidsdjur som vrålade och stirrade på oss med röda ögon. Vi slapp dock bli attackerade.
 
Till sist kom vi fram. Det var dags för mig att nedstiga. Jag började återigen tvivla, men se, då blickade jag ner på mina handlovar och fick se det här:
 
 
I mina öron ringde Willibalds ord: "I tonfiskarns tecken ska du segra!" Jag tuggade i mig mitt gälgräs och plumsade i. Genast angreps jag av Stortorskens hantlangare, mestadels hajar:
 
 
 
 
Men det (rostfria) svenska stålet bet! Vattnet var snart fullt av mina fienders blod och de började förtära varandra, medan jag simmade vidare mot Stortorskens grotta.
 
Därinne väntade mig den fiende alla mina äventyr ledde fram mot. Stortorsken var dock långt mer fruktansvärd än jag hade kunnat ana. Jag hade förväntat mig att möta en väldig torskskepnad, men det verkar endast ha varit ett noanamn för att undvika att sätta ord på den styggelse som mötte mig. Den var väldig och fick andra havsvarelsers skepnader att framstå som naturliga. På dess undersida satt ett fruktansvärt ansikte, låst i ett fasansfullt grin, likt en gammal grekisk teatermask:
 
 
Plötsligt var det som att all styrka rann ur mig. Trycket på botten bultade i mina öron och det kändes som att gälgräsets effekt avtog alltför fort. En dov röst verkade tala till mig i mitt huvud. Den viskade om sjunkna städer, om drunknade gudar, om tentakler som slingrade sig runt byggnader vars vinklar var alldeles fel. Den euklidiska geometrin upphävdes där på botten och osynliga slemmiga trådar verkade försöka tränga in i alla mina kroppsöppningar. 
 
I min desperation klamrade jag mig fast vid ljusa, torra och goda minnen. Jag tänkte på tallar i solen, på förkolnade grillkorvar, på sandlådor från min barndom. Utan att veta riktigt vad jag gjorde tog jag spjärn och kastade mig framåt. Gång på gång stötte jag filékniven i Torsken medan jag bubblade: "känner du att du snart ska kombineras med äggsås, fiskjävel?" (Det lät coolare i stridens hetta.)
 
Hur jag kom upp efteråt minns jag inte. Det enda jag minns är att människorna stirrade skräckslaget på mig. De avskydde mig för att jag hade dräpt en av deras urtida och mäktiga härskare, men de fruktade mig också. Jag kände den mörka närvaron i staden skaka och ryta av ilska över att ha berövats Stortorsken. Med min syster i släptåg lämnade jag Universeum, förhoppningsvis för att aldrig återvända, medan tonfisksigillen långsamt tonade bort från mina handlovar.
 
Nu vet jag att min syster fortfarande går att lita på. Hon ledde mig hem och skyddade mig från göteborgarnas blickar. Hon kommer att fortsätta att verka här, bakom fiendens linjer, medan jag återvänder till Observatorielundens heliga vårdträd, till Kungliga Bibliotekets lärdomsfyllda luntor och till Sveavägens mänskligt pulserande och ofördärvade liv. Hotet är inte avvärjt, men nu har vi chansen att rusta oss. När svearna återvänder till Göteborg, må det vara med hela sin hird! Då skall Ullevi brinna, Universeum tömmas och Feskekörka plockas ned sten för sten! Låt oss avsluta det värv den tappre Karl IX inte mäktade med och återerövra västkusten för den mänskliga civilisationen!

Farväl och väl mött! Vi möts igen i människans sista ödesmarsch!

Fiskkrigskrönikan, del 6: Oraklets budskap

Svaret kom från ett oväntat håll. Jag hade lovat att möta min syster efter att jag mött Willibald. Mina misstankar var fortfarande riktade åt hennes håll, men jag ville inte att hon skulle veta vad jag planerade och agerade därför normalt. Dock blev jag överraskad när hon styrde in samtalet på att det fanns en plats här i Göteborg dit befolkningen gick för visioner i grupp, särskilt sedan mörkret lagt sig över staden. Hon beskrev det som att man trädde in i en stor sal och sedan framträdde bilder framför ens ögon. Detta måste vara oraklet! Jag som trodde att det skulle vara en person! Det fick mig också att tänka att det kanske fanns en del kvar i min syster som ville kämpa för det goda och torra. Varför skulle hon annars leda mig på rätt spår?
 
Vi gav oss in mot staden och gradvis blev jag alltmer övertygad om att jag var på rätt väg. Sjöhästarna visade vart vi skulle gå:
 
 

Den vision vi presenterades med bar överskriften "Vansinnige Max: Vredesvägen". Först förstod jag inte mycket av denna virvelstorm av intryck och sand, men gradvis insåg jag att de syner jag såg bar på mäktiga järtecken. Hjältarna i synen insåg att de var tvungna att utmana den stora ondskan rakt på, att de skulle sluta fly och istället söka upp den fuktigaste platsen de kände till. Detta var uppenbart oraklets visdom som talade till mig. Jag visste nu vart jag måste färdas, ty redan tidigare under mitt uppdrag hade jag skådat en skylt som pekade mig i rätt riktning, men då förstod jag ännu inte dess innebörd.
 
 
Universeum! Den göteborgska kultens innersta tempel! Dit måste jag färdas, men vad ska jag göra där?
 
På världsväven fann jag mitt svar. Där hade en av kultens prästinnor dristat sig till att berätta för mycket om vad som faktiskt doldes i templet. Teresa hette hon, och hon skrev såhär: "Stortorsken är väldigt gammal. När jag kommer i närheten brukar hon vilja ha mat."
 
Stortorsken! Jag ska nedstiga i Universeums böljor, andas med hjälp av mitt gälgräs och dräpa Stortorsken. Må alla sveakonungar ge mig mod, ty jag fruktar att jag aldrig kommer att återse Sveavägens majestätiska asfalt! Farväl! Om vi hörs igen betyder det att jag har överlevt och förhoppningsvis utfört det våta dådet.
 
 
Visa fler inlägg