Slaget vid Arsuf

Nu har turen kommit till ytterligare ett slag under korstågen, nämligen det som stod vid Arsuf för 824 år sedan. Det utkämpades alltså 7:e september 1191.
 
 
Bakgrund
 
Ni som har följt mina artiklar om fältslag minns slaget vid Hattin 1187, vilket i förlängningen ledde till att korsfararstaterna förlorade Jerusalem. Reaktionen på förlusten av Jerusalem blev kraftfull i Europa och planerna för ett tredje korståg till det Heliga landet började genast att smidas. Målet för detta korståg var självklart: ta tillbaka Jerusalem! Chanserna att göra detta började se allt bättre ut när det visade sig att Europas förmodligen tre mäktigaste furstar anslöt sig till företaget. Dessa var kejsar Frederick I Barbarossa av Tyskromerska riket, kung Philip II av Frankrike och kung Richard I (Lionheart) av England. Englands medverkan beslutades av Richards far kung Henry II, men den familjen hade minst sagt problematiska relationer och en stökig historia och Richard stred vid tillfället tillsammans med fransmännen mot sin far. Henry dog i feber under denna konflikt, vilket slutade med att Richard blev kung av England.
 
Först av de tre huvudsakliga tågen drog Frederick Barbarossa ut med en mycket stor tysk armé och en del allierade ungrare. De tog landvägen genom Anatolien och fördröjdes av intriger och småkonflikter med bland annat bysantinerna. Detta var dock inget större problem. Det stora problemet tillstötte 10:e juni 1190 när armén korsade floden Saleph. Exakt hur det gick till är källorna oense om, men kejsar Frederick föll i floden och drunknade. Majoriteten av armén vände direkt tillbaka mot Tyskland för det nya kejsarvalet, medan endast en bråkdel fortsatte mot Antioch (idag i Turkiet, på gränsen till Syrien). Denna grupp decimerades sedan ytterligare av febersjukdomar, vilket gjorde att tyskarna inte påverkade korståget mycket.
 
De franska och engelska arméerna seglade till det Heliga landet och distraherades av en hel andra projekt på vägen, exempelvis i Portugal, på Sicilien och på Cypern. Richard och Philip hann dock bli osams på Sicilien och fransmännen anlände i Heliga landet innan Richards armé. I början av juni var dock båda framme vid belägringen av den viktiga staden Acre (där de förenades med Leopold, hertig av Österrike, som ledde de kvarvarande tyskarna). Staden intogs 12:e juli, men segerherrarna blev snabbt osams om bytet och om internpolitiken i korsfararstaterna. Förbannade på Richard reste både Leopold och Philip hem i augusti. Den senare lämnade dock kvar uppemot 10,000 franska soldater samt pengar för att avlöna och finansiera dem med.
 
Richard hann också i samma veva med att kallblodigt massakrera uppemot 3,000 muslimska män, kvinnor och barn vid Ayyadieh för att den muslimske sultanen Saladin fördröjde förhandlingar om fångutväxlingar. Efter avrättningarna slogs upprepade angrepp från rasande muslimska styrkor i närheten systematiskt tillbaka av korsfarararmén. Saladin avrättade genast alla sina kristna fångar till svar. Konflikten blev därmed alltmer hatisk.
 
Översiktskarta över det Heliga landet vid tiden för det tredje korståget.

Källa: "Map Crusader states 1190-en" by MapMaster - Own work. Licensed under GFDL via Commons - https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Map_Crusader_states_1190-en.svg#/media/File:Map_Crusader_states_1190-en.svg
 
 
Förutsättningar
 
Richard insåg den strategiska betydelsen av att ta hamnstaden Jaffa för att använda den som en utgångspunkt för att slå mot Jerusalem. Hans armé marscherade söderut mot Jaffa. Havet på högra flanken var tämligen säkert, eftersom stora delar av den egyptiska flottan hade tagits i och med att Acre föll. På den sidan skyddades korsfararna av sina egna skepp. Hotet kom från istället från landsidan, där Saladins armé närmade sig. Vis av de kristnas hårda erfarenheter vid Hattin insåg Richard att hettan och vattenbristen var hans värsta fiender. Därför marscherade armén långsamt och tog pauser under dagens varmaste timmar. Flottans närvaro gjorde också att förråden fanns nära till hands och att sjuka och sårade kunde tas ombord på skeppen istället för att marschera.
 
Första veckan i september hade Saladin slagläge mot Richards armé. Delar av hans armé hade utfört små skärmytslingsattacker mot Richard som dock hade inskärpt vikten av disciplin i sina män och ställt upp på ett klokt sätt. Det viktiga kavalleriet skyddades under marschen från muslimernas pilar av en skärm av infanteri som byttes av. Därför insåg Saladin att han behövde slå till på riktigt mot Richards armé. Det bästa tillfället kom den 7:e september, när korsfarararmén färdades genom Arsufskogen, ett av de få trädbevuxna områdena i Palestina. Saladin tänkte slå till när korsfararna just hade kommit ut ur skogen på väg mot ruinerna av staden Arsuf.
 
 
Styrkorna
 
Återigen är det mycket svårt att bedöma arméernas storlek, kanske än mer än vanligt. Troligen bestod Richards styrkor av mellan 10,000 och 20,000 man. Ca 1/10 (kanske lite drygt) var riddare och annat tungt rytteri. Infanteriet bestod mestadels av armborstkyttar och spjutmän. En del av de styrkor Richard förde med sig tillhörde också Johanniterorden och Tempelherreorden. Dessa utgjorde en del av det ovannämnda tunga kavalleriet, men ett mindre antal turkopoler (lokalt kristet lätt kavalleri som stred på samma sätt som muslimerna) fanns också i hären.
 
Saladins styrkor har vi ännu färre uppgifter kring, men hans ayyubidiska armé var större än Richards. Den bestod till större delen av det traditionella muslimska lätta kavalleriet, bland annat innefattande turkiska ridande bågskyttar. Där fanns också beduinska och sudanesiska bågskyttar till fots, samt tyngre kavalleri i form av till exempel mamluker och kurdiska trupper. Dessa var dock fortfarande betydligt lättare rustade än de kristna riddarna, då den muslimska krigföringen byggde mer på snabbhet än på tyngd.
 
Vinklade kristna källor från perioden menar att Saladins armé var tre gånger större än Richards, men det bedöms inte som trovärdigt, då samma källor överdriver slagets storlek något groteskt. En rimlig uppskattning kan vara att den muslimska armén bestod av ca 15,000-30,000 man.
 
 
Slaget
 
Efter avtåget från sitt läger i gryningen den 7:e september började den kristna armén se misstänkt många fientliga spejare i närområdet. Därför drog man slutsatsen att Saladins huvudstyrka fanns i närheten. Richard ställde upp tempelherrarna som förtrupp och johanniterna som eftertrupp. De båda riddarordnarnas medlemmar var förmodligen de mest disciplinerade krigarna i armén och var också vana att möta denna typ av krigföring. I övrigt marscherade de olika grupperna av riddare på västra sidan (det vill säga mot stranden), medan de skyddades av infanteriet som fick marschera på landsidan. Då så många slag i korstågen hade gått fel för de kristna när de tunga riddarna hade kastat sig efter lättare muslimskt rytteri, tröttnat och lurats ur position, var Richard fast besluten att inte låta detta hända. Därför fick riddarna strikta order att hålla sig i skinnet och låta infanteriets kombination av armborst och spjut möta attackerna tills läget var det rätta.
 
När hela den kristna armén hade lämnat sitt läger brakade muslimerna ut ur skogen. Den första delen av slaget bestod av Saladins traditionella taktik. Pilar och kastspjut regnade över korsfararna från muslimska skyttar som sprang och red i inövade mönster. Detta skulle nöta på korsfararna, men framförallt var det tänkt att provocera fram oordning och en oöverlagd attack. Armborstskyttarna sköt tillbaka, men det viktigaste för Richard (som red fram och tillbaka längs linjerna med en liten grupp av riddarna) blev att hålla samman sina styrkor, få dem att hålla linjerna och fortsätta marschen mot Arsuf.
 
När skärmytslingarna inte gav den önskade effekten för Saladin sattes en tyngre attack in mot Johanniterriddarna och infanteriet som skyddade dem i eftertruppen. Saladin och hans bror Saphadin gav sig båda in i striden här för att uppmuntra trupperna. Många av de kristna infanteristerna i eftertruppen fick marschera baklänges för att inte halka efter men ändå kunna skydda sig mot angreppen.
 
Richards plan hade hela tiden varit att vänta med kavalleriattacken tills det perfekta läget uppenbarade sig, men nu började situationen bli knepig. Trots skärmen av fotsoldater dog många hästar i pilregnet. Deras ryttare anslöt sig generellt till infanteriet, men man började undra om kavallerichocken verkligen skulle bli tung nog när den väl kom.
 
Sitautionen blev kritisk för Richards armé när armborstkyttarna i eftertruppen kom på efterkälken, just som de första förtrupperna började nå fram till Arsuf. Då slog Saladins kavalleri till hårt och försökte skära av dem helt. Trots strikta order om att fortfarande vänta ett tag, tills hela den muslimska armén var låst i närstrid, kunde nu inte johanniterriddarna hålla sig längre, utan stormade genom sitt infanteri. De följdes genast av vissa av Richards franska riddare.
 
Nu stod Richard inför ett svårt beslut som han var tvungen att ta genast. Om han följde efter med resten av sitt kavalleri riskerade han att förlora det i sin helhet, vilket skulle vara en fullständig katastrof. Om han inte gjorde det skulle garanterat den minoritet som nu hade stormat ut garanterat ringas in och förintas. Han beslöt sig därför för att chansa och följa upp med hela kavalleriet. Fotfolket släppte nu igenom riddarna och attacken spreds som en våg genom Richards armé, från eftertruppen till förtruppen. Det plötsliga omslaget från passivitet till anstormning skrämde muslimerna och framstod som mer planerat och koordinerat än det faktiskt var.
 
Saladins högerflank, det vill säga de enheter som stred mot korsfararnas eftertrupp, var djupt insyltade i närstrid och kunde inte undkomma anstormningen från riddarna. De blev krossade när riddarna brakade in i dem. Såväl centern som vänsterflanken i Saladins armé bröt nu sina linjer och började fly, fastän de inte hade varit i lika hård närstrid.
 
Richard stannade anstormningen efter en stund för att inte dras iväg för långt. Riddarkavalleriet omgrupperade. När de inte längre var direkt förföljda vände nu stora delar av de muslimska styrkorna tillbaka för att återuppta striden. Då ledde Richard riddarna i ett nytt angrepp och bröt återigen de muslimska linjerna.
 
Ännu en gång var Richard disciplinerad och avbröt förföljelserna innan hans kavalleri blev alltför oordnat. Ännu en gång vände då det muslimska rytteriet och ville återuppta striden. Ett tredje och sista tungt angrepp bröt dock deras stridsvilja permanent och fick dem att fly in i skogen. Richard ledde då riddarna tillbaka till Arsuf, där infanteriet vid det laget hade börjat slå läger.
 
Richards styrkor ( röda) marscherar från sitt läger (till vänster) mot Arsuf (till höger). De angrips av Saladins armé (blå). Till höger illustreras de tre kavalleriangreppen som bryter den muslimska armén.
 
 
Efterspel
 
Även förlusterna är svåra att uppskatta, då de skrivna källorna från perioden är så vinklade. Saladins förluster var betydande och klart större än Richards. En kristen källa från perioden sätter förlustsiffrorna till 700 för de kristna och 7,000 för muslimerna. Skillnaden är troligen i överkant, men att det var en betydande seger för Richard är otvivelaktigt. Den ayyubidiska armén var inte tillintetgjord, men den hade brutit och flytt, vilket även ansågs vara en skam bland muslimerna.
 
Saladin hade befunnit sig mitt i striden, men undkom helskinnad. Arsuf blev dock en viktig psykologisk seger för Richard inför deras fortsatta sammanstötningar. Saladins styrkor återupptog sin skärmytslingstaktik, men var efter Arsuf betydligt försiktigare med att gå till full konfrontation, efter att ha mött riddarnas stenhårda tillslag.
 
Slaget vid Arsuf ledde till att Richard kunde erövra det strategiskt viktigt Jaffa och skaffa sig ett solitt grepp om kusten i det Heliga landet. Saladin tvingades också utrymma och förstöra ett antal viktiga fästen, bland andra Gaza och Ascalon, då han insåg att han inte kunde hålla dem.
 
I slutändan misslyckades Richards korståg med att erövra Jerusalem, mycket på grund av tyskarnas och fransmännens avvikande. Dock slutade krigståget i en framförhandlad treårig vapenvila med Saladin och hans underlydande som träddde i kraft hösten 1192. Den innebar också att kristna pilgrimer återigen tilläts besöka Jerusalem och dess heliga platser. Richard återvände hemåt för att fortsätta bråka med Philip av Frankrike (som han ju alltså helt nyligen hade varit allierad med) och sin egen bror John (som hotade hans makt hemma i England), men det är en helt annan historia...
 
 
Analys
 
Den korta analysen för den här gången får bli att Arsuf är ett exempel på kraften hos det europeiska riddarkavalleriet när det användes rätt. Dock får inte heller infanteriets defensiva uthållighet och disciplin underskattas i sammanhanget. Det var dessa som tvingade in Saladins armé i en närstrid de egentligen inte önskade.
 
I tidigare artiklar har vi sett styrkan hos den österländska taktiken med lätt rytteri. Här blev deras huvudsakliga övertag raderat av att de kom för nära, men Saladin hade egentligen inget val och gjorde inget direkt misstag. Richard skötte dock sina kort helt rätt och valde också att chansa i rätt ögonblick.

Slaget vid Crécy

Med detta inlägg fortsätter serien om historiska slag. Idag för 669 år sedan, dvs den 26 augusti 1346, stod slaget vid Crécy mellan den franska och den engelska armén.
 
 
Bakgrund
 
År 1328 dog den franske kungen Charles IV och enligt rådande arvslagar skulle den franska tronen ärvas av Edward III av England, då han var Charles närmaste manliga släkting som ännu levde. Dock beslutade en fransk domstol att den legitime kungen istället var Charles kusin Philip, greve av Valois. Philip besteg tronen som Philip IV. Först fogade sig Edward motvilligt i beslutet, även om situationen blev ännu krångligare av att han förutom kung av England också var hertig av den franska regionen Akvitanien. I egenskap av hertig var han också en av Philips vasaller. Under de följande åren la sig kung Philip ständigt i Akvitaniens affärer och det började gnissla alltmer mellan hertigdömet och den franska kronan. 1337 konfiskerade kungen så hertigdömet, vilket ledde till krig med England och att Edward också utropade sig till kung av Frankrike. Detta räknas som början på det så kallade hundraårskriget mellan England och Frankrike, men det visste självklart ingen vid denna tidpunkt.
 
Efter sjöslaget vid Sluys 1340 plundrade Edwards trupper Picardy, men återvände senare till England. Sommaren 1346 var det dock dags igen. Edward landsteg med den engelska armén i Normandie för ett krigståg. Efter att ha plundrat en handfull orter, varav en var Normandies huvudort Caen, gick engelsmännen över floden Seine. Vad deras syfte var är omdebatterat. Vissa har argumenterat för att en attack mot Paris planerades, men det vet vi inte säkert.
 
 
Förutsättningar
 
När den engelska armén nu befann sig mellan floderna Seine och Somme började kung Philip röra på sig med en fransk armé. Då sökte sig engelsmännen åt nordost för att ta sig över Somme och nå sina flamländska allierade, men det var svårt. Alla broar var hårt bevakade eller brända. Till sist lyckades dock engelsmännen slå sig igenom vid vadstället Blanchetaque och korsa Somme. Efter att ha plundrat lite till förberedde sig den engelska armén för det oundvikliga franska angreppet genom att dra sig upp på en kulle vid byn Crécy-en-Ponthieu. Byn själv och ån Maye försvarade arméns högra flank medan byn Wadicourt försvarade den vänstra. Dessutom var själva kullens sluttning optimal för att försvåra den kavallerichock av tunga riddare som Edward visste skulle komma. Dessutom grävde engelsmännen gropar i kullen för att ytterligare komplicera anloppet.
 
 
Styrkorna
 
Återigen är det svårt att exakt bestämma de truppstyrkor som deltog i slaget. På den engelska sidan varierar uppskattningarna av den totala styrkan mellan ca 10,000 och ca 20,000 man. De flesta pålitliga forskare landar kring 15,000 man, men det finns också lägre siffror. Det man tror sig veta är att långbågskyttar utgjorde cirka halva styrkan eller strax därunder. Mellan 5,000 och 7,000 långbågskyttar är alltså en rimlig uppskattning. De övriga trupperna bestod av en blandning av olika truppslag. Först och främst fanns riddare och deras följen samt legotrupper. Även riddarnas följesmän var generellt välrustade och ofta också ryttare. Siffran här är troligen ca 2,500 man. Vi vet också att en del av legosoldaterna som ingår i denna siffra var tyskar. Dessutom ingick ca 3,000 lätta kavallerister (så kallade "hobelars") och ca 2,000-3,500 spjutbeväpnade fotsoldater i den engelska armén. Eftersom Edward visste att man skulle få utkämpa en defensiv strid deltog dock de beridna krigarna avsuttna i slaget. Speciellt viktiga blev de avsuttna riddarna och andra tunga trupperna. Till sist hade engelsmännen några tidiga kanoner, möjligen så kallade Ribaldequiner, men det är oklart hur mycket nytta de gjorde.
 
På den franska sidan varierar uppskattningarna betydligt mer. Det finns inga finansiella källor för kampanjen, vilka annars är till god hjälp. De samtida källorna överdriver fransmännens mantal något oerhört. Det enda det egentligen finns konsensus kring är att den franska hären var betydligt större än den engelska. De vanligaste uppskattningarna säger att fransmännens tunga rytteri, arméns kärna bestående av ridddare och följesvenner, var 10,000-12,000 man. Utöver detta deltog 6,000 genuesiska armborstskyttar (även om vissa historiker har velat sänka den här siffran) och en stor mängd fotfolk, oklart hur många, men troligen fler än hela den engelska armén. Ca 15,000 känns som en rimlig uppskattning.
 
 
De franska (blå) trupperna anfaller gång på gång uppför kullen mot engelsmännen (i rött).
 
 
Slaget
 
Den engelska slaglinjen var uppställd med utstickande "taggar" av trupper och bestod av bågskyttar med insprängda block av fotsoldater och avsuttna ryttare mellan sig för att stadga upp försvarslinjerna. Dessutom fanns en reserv av trupper bakom linjerna.
 
Fransmännen anlände till platsen under dagen den 26:e augusti. Man började då diskutera huruvida man skulle slå läger och anfalla nästa dag eller angripa omedelbart. Då flera av de äldre adelsmännen förordade att slå till på en gång blev detta utfallet. Det var med största säkerhet ett arrogant misstag, då engelsmännen var utvilade och mätta medan de franska trupperna hade marscherat i ett antal timmar till slaget, dessutom i regn.
 
Först skickade Philip fram de genuesiska armborstskyttarna. De var skickliga yrkesmän med bra rustningar och och borde ha kunnat utmana de engelska långbågskyttarna, men de var trötta, blöta, hade nu solen i ögonen och tvingades skjuta uppför kullen, vilket gav långbågskyttarna en avståndsfördel. Dessutom verkar deras paviser ha varit kvar i trossen. Vidare har det föreslagits att de avlossade sin första salva för tidigt eller att deras strängar skadats av regnet. Källäget för detta verkar mer osäkert. Klart är i alla fall att armborstskäktorna inte gjorde mycket skada, medan engelsmännens långbågspilar orsakade allvarliga förluster bland de genuesiska legotrupperna.
 
Genuesarna började retirera och det franska kavalleriet blev frustrerade och började avancera genom sina allierade. Vissa källor hävdar till och med att de högg ner flyende armborstskyttar på den egna sidan, men detta framstår som en tvivelaktig uppgift. Hur som helst uppstod oordning när detta hände och långbågskyttarna fortsatte att skjuta över tumultet, ackompanjerade av de enkla kanonerna.
 
Ur villervallan kom de franska riddarna i ett anfall uppför kullen, men sluttningen och engelsmännens gropar förstörde anloppet. Pilarna regnade över dem, nu från nära håll. De åstadkom förluster bland riddarna och dödade hästar, vilket gjorde att de franska ryttarna kom i vägen för sin egen armés nästkommande anfallsvågor. En del kom dock fram, men kunde slås tillbaka av engelsmännen i fronten, ledda av kung Edwards son, som också hette Edward, men är känd som "the Black Prince".
 
Detta mönster upprepades sedan gång på gång. Det franska kavalleriet kastade sig uppför kullen i en mängd angrepp under dagen. Vissa historiker har räknat till 16 större anfallsvågor. Den engelska linjen under prinsen var stundtals hårt pressad, men tvingades aldrig retirera. Philip själv deltog i slaget, men klarade sig. Däremot stupade hans allierade, kung Jan (John, Johan) av Böhmen. Denne var nästintill helt blind sedan ett antal år, men följde ändå med i ett av kavalleriangreppen.
 
Till sist hade fransmännen fått nog. Den franske kungen flydde efter att hans legendomsusade banér "Oriflamme" hade tagits av engelsmännen och den franska härens kärna upplöstes.
 
 
Edward III räknar de döda efter slaget. Bilden är gjord av den franske så kallade "Vergiliusmästaren", aktiv i övergången från 1300- till 1400-talet, och ingår i den franske hovhistorikern Jean Froissarts krönikor
 
 
Efterspel
 
Det mesta tyder på att de engelska förlusterna var förvånande små, särskilt bland riddarna, medan de franska var omfattande. Det finns inga pålitliga siffror från tiden, men att fransmännen förlorade flera tusen man kan nog sägas med viss säkerhet, medan de engelska förlusterna troligen går att räkna i hundratal.
 
Den viktigaste effekten av slaget var att den franska motståndskraften blev kraftigt försvagad under en period. Den engelska hären behövde dock förstärkningar och förråd, så de drog sig norrut mot Flandern. Dessutom behövde kung Edward en försvarbar hamnplats där han kunde omgruppera. Valet föll på Calais vid kanalkusten. Eftersom fransmännen var försvagade och inte kunde undsätta staden intog engelsmännen den i augusti 1347 efter nästan ett års belägring. I det större perspektivet skulle dock hundraårskriget rasa vidare ända fram till 1453 utan något definitivt avgörande. Som ett intressant sidospår kan dock sägas att den engelska kronan höll staden Calais ända fram till 1558, långt efter att kriget var slut. Det var också Englands sista besittning på det franska fastlandet.
 
 
Analys
 
Moderna historiker har velat se detta slag som en viktig milstolpe i den medeltida militärhistorien. Efter Crécy firade långbågen ytterligare triumfer och man kan hävda att en taktik med kombinerade vapenslag, dvs ett utnyttjande av styrkorna hos såväl kavalleri som skyttar och infanteri slog igenom på bred front. Perioden innan, högmedeltiden, kan något förenklat sägas ha dominerats av en tämligen enkel taktik där det tunga kavalleriet för det mesta körde över allt motstånd till fots.
 
Vidare har Crécy ofta använts som slagträ i diskussionen kring huruvida långbågen eller armborstet var det bästa avståndsvapnet. Låt oss först gå igenom långbågens fördelar. För det första kunde långbågen skjuta snabbare (minst dubbelt så snabbt enligt moderna rekonstruktioner, men ofta var övertaget ännu större, beroende på vilken armborstmodell som användes). För det andra hade långbågen något längre räckvidd.
 
Vilka fördelar hade då armborstet? Vapnet hade något bättre genomslagskraft när det kom till att penetrera rustningar, men här var även långbågen bra, så övertaget är litet. Generellt kunde båda vapnen penetrera rustningar på kort håll, men hade det svårare på längre avstånd. Rustningssmeder och vapenkonstruktörer tävlade ständigt om övertaget under medeltiden och båda delar utvecklades. Vidare var armborstet lättare att använda. Dels krävde det mycket mindre muskelstyrka än de tunga krigslångbågarna, dels var det förhållandevis enkelt att sikta och skjuta med, även om skytten saknade åratal av träning, vilket långbågen krävde för att hanteras effektivt.
 
Den engelska långbågen skulle visa sin effektivitet många gånger under hundraårskriget. Dock ger slaget vid Crécy en orättvis bild av långbågens överlägsenhet gentemot armborstet. Som vi såg ovan hade engelsmännen betydligt bättre förutsättningar i form av vila och en högre utgångsposition. Kanske gjordes också misstag från de genuesiska armborstskyttarnas sida. Om det var så att de sköt för tidigt eller inte strängade av vapnen trots ösregn försämrade de radikalt sina möjligheter att vinna.
 
Hur som helst skulle båda vapnen överleva medeltiden och endast fasas ut framåt år 1600, när krutvapnen tog över slagfälten. Dessa var inte bättre än sina strängade föregångare, men det var så mycket enklare att producera kulor än pilar och skäktor och krutvapnen krävde så mycket mindre träning än framförallt långbågen att de ändå blev att föredra för den tidigmoderna epokens härskare och fältherrar.

Falu koppargruva

Mitt besök i Falun avslutades med metall, men av en annan sort än den på festivalen, nämligen koppar.
 
Eftersom jag åkte ensam till festivalen i år delade jag inte rum med någon jag kände och andra natten på vandrarhemmet fick jag därför en okänd rumskamrat. Vi träffades bara kort när vi kom tillbaka från de sista spelningarna, så jag lärde aldrig känna honom. Däremot lärde jag känna hans snarkningar. På morhonkvisten väcktes jag betydligt tidigare än jag hade planerat av ljuden från ett sågverk modell större uppifrån överslafen. Därför gick jag upp tidigt, duschade och åt frukost och hade plötsligt ett antal timmar tillgodo innan mitt tåg hem skulle avgå.
 
När jag funderade över vad man kunde tänkas hitta på i Falun på en söndagförmiddag slog det mig att jag kanske skulle kunna besöka Falu koppargruva. Sedan tidigare visste jag att gruvan under många hundra år var en grundbult i den svenska ekonomin. Dock hade jag aldrig besökt en gruva, så när jag såg att det gick att gå på guidad visning nere i gångarna slog jag till.
 
Gruvområdet låg förvånande nära stadens centrum. Det var bara ca tio minuters promenad. Jag köpte en biljett till visningen och medan jag väntade på guiden fotade jag den huvudsakliga gruvgropen "Stora Stöten". Den bildades på 1600-talet genom ras. Man hade oplanerat urholkat berget med så många gångar (s k "orter"). Redan1655 hade flera av gruvhålen smält ihop genom ras, men 1687 skapade ett gigantiskt ras Stora Stöten. Mirakulöst nog dog ingen i raset, eftersom det skedde på en arbetsfri helgdag. (På den här tiden hade gruvan ca 1,000 arbetare, så det var en otrolig tur att ingen var där.) Senare ras på 1800-talet utvidgade Stora Stöten än mer, så idag är den 95 meter djup och 1,6 kilometer i omkrets.
 
 
Efter en stund dök guiden upp. Han var en trevlig äldre man med slokhatt. :)
 
 
Först fick vi sätta på oss hjälmar (till skydd mot att slå i huvudet eller eventuell fallande sten) och caper (för att våra kläder inte skulle kladdas ned med järnockra).
 
 
Något för modebloggen?
 
 
Sedan gick vi nedför en trappa inbyggd i en träställning. På vägen påbörjades visningen. Vi fick bland annat höra om Falu koppargruvas viktiga ekonomiska och politiska roll i den svenska historien. Exempelvis lärde jag mig att under en period på 1600-talet kom 2/3 av all världens kopparmalm från Falun... Sedan fortsatte vi ned till ingången till den faktiska gruvan.
 
 
Sedan gick vi länge i låga gångar. Jag försökte fota, men ljuskällorna var för få och för svaga för att jag skulle få till några vettiga bilder. Ofta kan det dock inte ha varit mer än kanske 175 cm högt i tak, viljet gjorde att jag fick huka mig. Träplankor låg på golven, men det plaskade av vatten runt och på dem och gul järnockra fastnade på byxbenen när man klev i pölarna. Till sist kom vi fram till en brytningssal från 1700-talet. Där berättade guiden om tillmakningsmetoden, som använts under många långa år. Man tände eldar mot stenen på kvällen efter arbetsdagen och sedan fick de brinna till sennatten när de släcktes. Sedan började man hacka på den nu sköra stenen tidigt på morgnarna.
 
 
Sceneriet med utspridda ljuskällor i gruvmörkret gav närmast mytologiska associationer. Skulle inte detta kunna vara Svartalfheim?
 
 
Sedan kom vi ner till ett lodrätt schakt som sammanlagt var ca 200 meter djupt och därför anslöt till många olika brytningsplatser på olika "våningar" nere i gruvan. Väggarna var förstärkta med stabilt timmer och en korg fäst i rep av oxhudar hissades upp och ner.
 
 
Korgen fraktade både stenkross och människor. Det var nämligen den snabbaste vägen för gruvarbetarna.
 
 
På en sådan korg kunde ett tiotal arbetare åka ned. Man stod med en fot på kanten av korgen och ett ben dinglande fritt och höll i sig i repet. Det värsta var dock att korgarna inte stannade, utan när man kom till den nivå man skulle av på fick man helt enkelt hoppa från den lätt gungande korgen. Kolla på bilden nedan så ser ni avståndet till kanten. Kom ihåg att det var 150 meter kvar ned i schaktet... Underligt dog få arbetare av just fallskador, även om många dog av andra orsaker. Det hände till och med att dödsföraktande arbetare gled ned längs repet med huvudet före, troligen för att visa sig häftiga för kollegorna...
 
 
Sedan fortsatte resan ned genom mörkret:
 
 
Gaslampor ersatte facklorna i gruvan, men blev självklart senare utkonkurrerade av elektriciteten.
 
 
Tursasnor? Nej, järnockra på väggen.
 
 
Vi var som djupast 67 meter under jord, men det allra djupaste delarna ligger nästan 450 meter under marknivå. En stor del av dessa är idag vattenfyllda. Man måste kontinuerligt pumpa för att gruvan inte ska fyllas med vatten och i modern tid har man inte bemödat sig om att hålla de djupaste nivåerna vattenfria. Här ser ni en trappa som leder vidare ned i djupet. 
 
 
Mängden gruvgångar är enorm. Det finns 30 km av gruvgångar som man ännu kan nå och 50 km som nu är vattenfyllda. Alltså finns det sammanlagt 8 mil av gruvgångar nere i mörkret! Där nere i vattnet står också övergivna maskiner som det inte var värt att ta upp. Gruvans sinnessjuka omfattning blir än mer imponerande av faktumet att det med de gamla metoderna tog vansinnigt lång tid att göra framsteg. En arbetare kunde på en månad hugga bort ca en kubikmeter sten om han jobbade ensam och av den kubikmetern var i bästa fall 3 % användbar kopparmalm! Tidsperspektiven och människornas tålamod svindlar.
 
 
Vart leder månne sådana mystiska portvalv som det här nedanför? Suggestivt!
 
 
Det här hade varit ett utmärkt litet hörn i ett äventyrsskräckspel i stil med Amnesia eller Penumbra. Gaslampan känns lagom gammal och Lovecraftiansk.
 
 
Efterhand började vi röra oss uppåt igen. Vi klättrade uppför trätrappor som den här nedanför. Invid trappan fanns det en mörk pöl eller liten sjö. Den var svår att fånga på bild, men den kändes värdig "the Watcher in the Water"... Ni kan ana den nere runt stolparna på den här bilden.
 

Apropå vatten berättade guiden också historien om Mats Israelsson (som jag i och för sig hade hört förut), en gruvarbetare som försvann spårlöst utanför arbetstid 1677. Han hittades 42 år senare (1719) när man tömde en 500 fot djup vattenfylld sänkning. Troligen hade han gett sig ned ensam för att hämta något verktyg eller dylikt och på något sätt trillat ned. 42 år senare var hans kropp fortfarande bevarad av det vitriolhaltiga vattnet och han blev igenkänd av sin gamla fästmö, som nu var en gammal gumma, medan han var ett oförändrat lik. (Nedan syns ett tämligen misslyckat försök att fota den svarta vattenytan.)
 
 
 
Till sist fick vi på vägen upp också höra sägnen om bocken Kåre. Den berättar att getabocken Kåre en dag kom hem till sin ägare alldeles rödfärgad om hornen och benen. Det var då bonden ifråga anade att det var något särskilt med myren på platsen, började gräva och fann de första kopparfyndigheterna. Guiden berättade dock att mycket lika historier berättas om nästan alla gruvor i Europa. Det är mest vilken sorts djur det var som hade blivit rödfärgat som skiftar. (Ser ni den lilla geten på bjälken där?)
 
 
Om nu bocken Kåre skulle ha funnits så plaskade han runt i myren för mycket länge sedan. Arkeologiska undersökningar visar att fyndigheterna kan ha börjat brytas här så tidigt som på 800-talet. Här nedan ser ni en bild från gruvmuseet (som jag också passade på att besöka, men det bleknade i jämförelse med visningen i själva gruvan). Den visar hur myren kan ha sett ut innan den började påverkas av människor. (Än längre tillbaka, långt långt in i förhistorisk tid var myren en sjö.)
 
 
Bilderna kan ändå inte fånga stämningen eller djupet i många av miljöerna, så jag kan varmt rekommendera ett besök om ni är intresserade av historia eller bara av ett äventyr nere i djupet!
Visa fler inlägg