Min tredje Mexikoresa, juli 2017 - del 2: platser

Under mina tidigare resor har jag sett fascinerande saker som mayalämningarna i Chichén Itzá eller den urgamla ruinstaden Teotihuacán. Den här gången blev mitt turistande aningen mindre historiskt, eller kanske snarare mindre arkeologiskt. De två utflykterna vi gjorde från Monterrey gick till delstaten Guanajuato i centrala Mexiko och till strandområdet Huatulco i delstaten Oaxaca på sydkusten.
 
Huvuddelen av den första resan spenderade vi i den lilla staden San Miguel de Allende. Den har behållit sina gamla stil från den koloniala tiden och har idag också en stark europeisk prägel. Detta beror på att den har varit populär bland europeiska konstnärer och författare sedan 60-talet. Dessutom bor det gott om pensionerade amerikaner och kanadensare i staden.
 
Detta var alltså vårt hotellrum på Clandestino Hotel, där vi bodde. Som ni märker var designen aningen oortodox, men på det stora hela var det trevligt. Det enda som störde var att det knappt fanns något varmvatten i kranarna. I många mexikanska städer hade det inte alls gjort något eftersom det är så förbannat varmt på sommaren, men Guanajuato och de andra centrala delar som ligger på Mexicohögplatån är betydligt svalare. Det kändes ungefär som svensk sommar.
 
 
Som sagt har staden en ganska speciell stil som ser rustik och ålderdomlig ut. Många hus är färgglada och det är gott om takterasser. En stor del av gatorna är lagda med kullersten. I mitten av bilden ovan skymtar ni en kupol. Den tillhör en av de många kyrkorna i staden. I de centrala delarna är det bokstavligen inte ens hundra meter mellan dem. Dessutom är de flesta väldigt stora.
 
 
Härovan ser ni stadens viktigaste kyrka med anor tillbaka till 1600-talet. Den vetter mot huvudtorget och är också mycket vacker inuti, men tyvärr var fotografering ganska strängt begränsad inne i kyrkan.
 
 
Här ser ni en mycket vackert snidad sidoport på en av kyrkorna.
 
 

San Miguel de Allende är i Mexiko mest känt för sina så kallade "callejoneadas". Denna term är avledd från ordet "callejón" som betyder "gränd". Det innebär att man far till San Miguel med en grupp människor man vill fira något med, ofta ett bröllop, och sedan marscherar runt på gatorna bärandes på gigantiska papier maché-figurer som dem ni ser här ovanför. Dessutom spelas det musik och dansas och stojas. Ibland kan det vara direkt svårt att ta sig fram på gatorna för att man hamnar i kläm mellan olika av dessa grupper.
 
 
Här ser ni ett exempel på hur en sådan marsch kan se ut "in action". Här firas dock inte ett bröllop utan en "quinceañera". Det är ett firande av en flickas femtonårsdag. Detta är en mycket stor grej i Mexiko och går ursprungligen tillbaka till att man förr när man var femton år kunde göra debut i societeten och ta emot friare. Numera har förstås den dimensionen försvunnit, men det görs istället en stor poäng av att flickan ifråga är vuxen. Det finns en tydligt implicerad sexuell underton i många av ritualerna kring det här. Exempelvis hyr man ofta in ett gäng unga män till festen som dansar utmanande med huvudpersonen osv.
 
 

Figurerna som jag nämnde tidigare är ett tydligt signum för San Miguel de Allende numera, inte bara inom ramarna för callejoneadas, utan även som fristående turistattraktioner. Kvaliteten är ofta mycket hög och många av figurerna är ganska läskiga. Det förvånade mig att det i ett förhållandevis religiöst land som Mexiko är så okej att springa runt utklädd till djävulen utanför kyrkor, men det verkade ingen reagera på. I flera av de mytologier som fanns bland landets olika stammar av urinvånare innan kristendomen förekom också olika sorters demoner och de är inte heller bortglömda i ikonografin.
 
 
Här ser vi en dansande skelettkvinna, en så kallad "catrina". Detta illustrerar en mycket viktig del av den mexikanska kulturen som kan framstå som aningen morbid för oss svenskar som har en annan syn på döden. Vart du än kommer i Mexiko kan du hitta miniatyrer, tavlor, souvenirer, masker, godis och massor av annat föreställande skelett i finkläder. Särskilt vanligt är det med uppklädda kvinnor. Kranierna har till och med ofta läppstift och målade "naglar".
 
Från början går detta tillbaka till den mycket kända mexikanska illustratören José Guadalupe Posadas arbete. Han skapade 1910-1913 en zinketsning kallad "la calavera catrina" (ungefär "den eleganta skallen") som såg ut så här:

Posadas intention var att göra satir över de infödda mexikaner som försökte härma europeiskt mode under perioden före den mexikanska revolutionen. Troligen ska det tolkas som att de var döda inuti hur många yttre attribut de än lade sig till med. Detta har dock totalt omtolkats i folkdjupet och idag är catrinan en positiv figur, knuten till den viktiga mexikanska högtiden "Día de muertos" ("de dödas dag"). Det är en viktig högtid som infaller samtidigt som Allahelgona här i Sverige. Även vår högtid har ett element av att minnas våra döda, men i Mexiko är detta mycket mer konkret och i ett helt annat tonläge. Man tror att denna tradition går tillbaka till en aztekisk ritual och många människor tänker sig att det finns ett "de dödas land" under jorden där de döda lever i skelettform och har det trevligt och festar. Därför är de dödas dag en glad högtid. Man äter dödskallar av socker och bakar ett särskilt bröd. Många går till släktingars gravar och placerar de avlidnas favoritmat och -dryck där. Överlag är det väldigt svårt att sätta sig in i hur detta kan samexistera med en stark katolsk hegemoni, men det gör det. Som svensk kände jag att det var svårt att ta till mig denna mycket gladare och mindre känsliga syn på döden. Många saker som vi kanske tolkar som vanhelgande anses helt normala och okomplicerade.
 
 
Innan vi lämnade San Miguel de Allende besökte vi också stadens leksaksmuseum.Där såg vi många fina handgjorda leksaker från olika delar av Mexiko.
 
 

Här ser vi en bröllopscallejoneada i leksakstappning.
 

Här har ni ett exempel på hur starkt förgulligandet av skelett är i Mexiko. Det är alltså någon sorts gosedjur i form av ett skelett som vi ser och det är inte på något sätt ovanligt. Sandibel utbrister också alltid att alla avbildningar av catrinas är söta, något som jag aldrig riktigt förstår. Detta var ett av få exempel där jag kunde acceptera att det var lite gulligt.
 
 
 
Från San Miguel de Allende for vi till den närliggande staden Ciudad de Guanajuato (Guanajuato City), huvudstad i delstaten Guanajuato. Den gav ett helt annat intryck. San Miguel kändes tryggt, gammaldags och lättgreppbart. Guanajuato var betydligt ruffigare och otroligt svårt att hitta i. Hela staden var en labyrint och även med Google Maps i högsta hugg gick vi vilse hela tiden. Det var också mer eller mindre omöjligt att ta en taxi för att komma till platser, eftersom trafiken knappt rörde sig i de vindlande gränderna. För att lösa detta hade man byggt ett stort komplex av tunnlar under staden för bilarna. Eftersom det också fanns gott om broar och upphöjda gator kändes det som att hela staden existerade i tre nivåer ovanför varandra. Här ovanför ser ni när vi är på väg ner i en linbana från det stora monumentet "El Pípila". Det är en gigantisk staty som minner om en lokal hjälte från frihetskriget mot spanjorerna.
 

Det här fotot är taget uppifrån bergssidan där "El Pípila" står.
 
 
 

Vi besökte också "El callejón del beso" ("kyssens gränd") som är ett oerhört trångt gathörn, över vilket det enligt legenden utspelades en tragisk kärlekshistoria à la Romeo och Julia. De unga tu förbjöds av sina familjer att träffas men kunde luta sig ut och kyssas mellan balkongerna. Det hela upptäcktes dock och slutade i elände, som det ju så ofta gör i sådana historier. Idag är det ständig kö till gränden och folk pussas på gatan mellan de två husen, vilket även vi föll för. ;)
 
 
 
 
Nästa resa gick till Huatulco och i och med att det var mer av en badsemester tog jag färre bilder där.
 
Hotellet var väldigt lyxigt, vilket jag inte är särskilt van vid. Stranden var väldigt trevlig med stora vågor att leka som ett småbarn i. :)

 
Under en av dagarna i Huatulco besökte vi ett centrum för bevarandet av olika sorters sköldpaddor. Här filmade jag en av de mindre vanliga typerna. Tyvärr minns jag inte vad en sådan här sköldpadda kallas.
 
 
Väl åter i Monterrey ägnade vi mestadels de sista dagarna åt att umgås. Vi besökte dock bland annat en Dreamworks-utställning samt Planetario Alfa (typ en crossover mellan Tom Tits och Cosmonova).
 
 
 
Det jag saknar överlägset mest från Mexiko är dock de här stunderna:
Jobba, Migrationsverket!