Efter eoner äventyras det ånyo i Midgård

Trots att mer än ett år i den verkliga världen har gått sedan sist vi spelade hade tiden visst stått still i Midgård.

När vi lämnade äventyrarna hade den senaste konstellationen av deras brödraskap spruckit. Gundowald och Hild bestämde sig för att återvända till sitt eget folk efter de hemska upplevelserna i Grå bergen. Endast Holti, Nyrad och Caranthir kvarstod. Caranthir var trött på dvärgar och äventyr för stunden. Sålunda splittrades sällskapet efter löften om att återses nästa vår. Var och en gick åt sitt håll. Caranthir sjöng under Mörkvedens träd för att läka ut skuggan i sitt hjärta. Nyrad arbetade med sin smideskonst på en förfinad version av sin stridshacka och Holti insåg att han bar en större dristighet inom sig än han dittills hade anat.
 
När våren 2949 väl smög fram över Rhovanions nejder styrde äventyrarna åter sina steg mot Sjöstad på Långa sjön. Efter att de hade spenderat en kortare tid tillsammans kom det till Glóins kännedom att de var tillbaka i staden. Han kallade dem till sig och frågade om de var villiga att följa honom till Erebor, då hans gamle vän Gandalf grå ville tala med dem. Även om Caranthir först varit skeptisk till att träffa Glóin väckte Mithrandirs namn en sådan nyfikenhet i honom att han inte kunde neka förfrågan. De for till Erebor. Där träffade de Gandalf och Balin som var i färd med att dra ut på en lång resa västerut för att hälsa på Bilbo. Gandalf förklarade att trots att världsläget var ovanligt stabilt kunde vaksamheten mot Skuggan aldrig vila. Om han lugnt skulle kunna färdas för att hälsa på en gammal vän måste han veta att någon höll uppsikt över området. Han påminde äventyrarna om att Sauron fortfarande levde, även om han inte hade hörts av efter att han drevs ut ur Dol Guldur av Vita rådet. Han berättade också om spridda rykten om att orker från bergen ånyo hade siktats i området runt Mörkveden för första gången sedan Femhäraslaget. Med anledning av detta önskade han att gruppen skulle ta ett brev till Radagast i Rhosgobel, med budskapet att denne skulle hålla ett vakande öga över skogens södra delar. Först hade Gandalf tänkt be Thranduil om hjälp med detta, men efter rekommendationer från hans dvärgvänner hade han beslutat att ge äventyrarna en chans istället. Han bad dem dock, till Caranthirs lättnad, att ta vägen förbi Thranduils hov och be honom om hjälp med uppgiften.
 
Några dagar senare drog trion ut med lastade ponnyer mot Thranduils hallar. Den korta vägen var först endast behaglig men resans senare del med täta snår var tyngre, särskilt för Holti. Väl framme vid alvkungens hov gav Mithrandirs brev dem tillträde till Thranduils stora sal där kungen tog emot dem, omgiven av många av sina undersåtar. Han var först skeptisk till Gandalfs förfrågan om hjälp och menade att den grå trollkarlen överdrev hotet i dessa lugna dagar. Efter effektiv övertalning från sällskapet ändrade han dock åsikt, särskilt sedan Caranthir påmint honom om hur skuggan genom historien aldrig hade vilat utan endast bidat sin tid. Till slut beslutade Thranduil att bistå dem genom att sända med dem Mithwen, Lannors dotter. Hon skulle vara hans sändebud till Radagast och representera skogsriket på resan. Mithwen förde sig och talade med stor vana och sirlighet men föreföll också på något sätt mindre fjärran och svårgreppbar än många av Ilúvatars äldre barn. Hon ombesörjde att gruppen som hon nu ingick i fick bekväma sängplatser och rikliga förråd för resan.
 
Morgon därpå drog de fyra ut på alvstigen västerut genom skogen. Mithwen hade färdats denna väg en handfull gånger. De andra hade ju eskorterat köpmannen Baldor och hans son Belgo genom skogen några år tidigare. Alla visste därför vilken tung och farlig väg de hade att vandra. Ändå drog de åstad på sin långa vandring. Från Thranduils hov beräknade de att det skulle ta ungefär en månad innan de nådde skogens slut i väster. Först färdades de genom alvernas ljusare landamären, med mer bokar och fler solstrålar som silade igenom. Efter några dagars färd nådde de den Förtrollade ån som de rodde över i en liten båt som låg förtöjd vid strandkanten.

Därpå började den mörkare och tyngre delen av deras färd. Bokarna byttes ut mot väldiga mörka ekar. Allt mindre ljus silade ner genom lövverket. Liksom förra gången märkte de hur naturen runt vägen gradvis blev mer kuperad. Få djur syntes till, men det rasslade stundom ur buskarna. Nätterna blev becksvarta och om de tände brasor kom enorma svarta malar och cirklade runt flammorna. Alverna i sällskapet märkte hur något kändes annorlunda i skogen. Det var som att träden höll andan i spänning. De lyckades dock inte lista ut något mer kring vad detta berodde på, trots att känslan långsamt växte sig starkare.
 
Resan tärde på flera i sällskapet. Skogsvägen var tung att gå. Den var mer överväxt än för några år sedan, men Nyrad fann bra sätt att slippa streta sig igenom det högsta slyet. Långsamt stretade de på medan deras bördor kändes allt tyngre. Mörkvedens skugga påverkade dem också och mörka tankar smög sig stundom på dem. Förekomsten av enorma spindelnät i skogen omkring dem lugnade inte heller deras tankar.
 
Efter att ha tillryggalagt vad de trodde måste vara snart två tredjedelar av vägen stötte de resande på något ingen av dem mindes att de hade sett. Strax innan en krök i vägen löpte en mindre stig ut från huvudspåret. Den verkade ganska snabbt svänga ut i en ganska vid vinkel från den större stigen. Mithwen identifierade den som en jaktstig gjord av alverna, men hon visste inte om den löpte tillbaka till huvudvägen någon gång längre fram eller om den endast skulle komma att ebba ut i någon av de otaliga alvgläntorna djupt i skogen. Äventyrarna kände sig osäkra på om det kunde finnas en poäng att följa stigen istället för den större vägen, särskilt med tanke på att maten snart skulle börja tryta. Kanske var jaktmöjligheterna bättre längs den mindre leden? Till slut enade de sig om att det nog ändå var bättre att fortsätta på alvernas huvudstig, skyddad som den var av någon sorts trolldom från fordom. Dock beslöt de sig för att rasta där jaktstigen vek av och utforska omgivningarna lite noggrannare. Det föll på Nyrads lott att kontrollera hur huvudvägen såg ut längre fram, bortom kröken. Till sin förvåning såg han att den påstådda alvmagi som verkade hölla stigen ren från spindelnät måste ha brustit här. Över vägen och en bra bit in i skogen på bägge sidor hängde tjocka spindelnät i flera lager. Inga jättespindlar syntes till, men dvärgen tänkte att de inte kunde vara långt borta och sprang tillbaka till sina kamrater.
 
De andra kom och beskådade eländet. Valet tycktes stå mellan att hugga sig igenom spindelnäten eller att göra en relativt lång avstickare ut i skogen eller att ta den lilla jaktstigen och hoppas på det bästa. Efter en stunds diskussion skred Nyrad till verket med att hugga i näten, trots att alla hans kamrater inte föreföll helt övertygade. Caranthir började efter ett tag motvilligt att hjälpa honom, medan Holti och Mithwen höll vakt. Men trädens lövverk var tjocka och näten löpte i alla upptänkliga riktningar. Därför kom spindlarnas anlopp ändå som en överraskning. Mithwen upptäckte dem i tid, liksom Nyrad, men Holti hade för en ögonblick tappat koncentrationen och Caranthir var alltför upptagen med sitt arbete med näten för att hinna förbereda sig för det mångbenta angreppet. Därför förlorade de båda en värdefull chans att skjuta mot fienden innan de nådde fram. Det föreföll vara sex stora spindlar av den typ som sällskapet sett förut och en betydligt större, med något djupt förvridet i sitt insektoida anlete. Där, medan sällskapet fumlade efter vapnen omgivna av fasa i spindelform, lämnade vi gruppen för denna gång...
 
Visa fler inlägg