Fortsättning genom Mörkveden

Äventyret fortsatte för några veckor sedan, men först nu har jag haft tid att skriva sammanfattningen.

När vi lämnade äventyrarna senast var de just omringade av jättespindlar på alvstigen genom Mörkveden. En väldigt spindel ledde sex mindre i angreppet. Gruppen blev tämligen överraskade och lyckades precis få upp sina vapen i tid för att möta fienden. Dock förvånades spindlarna av sina fienders raseri. Direkt efter anloppet lyckades Mithwen, Holti och Nyrad alla att skada var sin spindel allvarligt. Kort därefter kunde de också dräpa de skadade bestarna. Under striden lyckades spindlarna snärja alla äventyrarna i sina nät, men de lyckades strida effektivt även intrasslade. Elbereth måste ha lyst deras väg på alvstigen, eftersom spindlarnas stick gjorde föga verkan, medan deras klingor banade dödlig väg bland monstren. De dödade de mindre spindlarna en efter en, medan Nyrads tunga ringbrynja stod emot lejonparten av fiendens stick. Den stora spindeln verkade också försökte lägga någon typ av mörk förbannelse över Caranthir, men alven stod två gånger emot den förhäxande röst som ljöd i hans inre. Mot slutet av striden blev Mithwen stucken i låret med spindelgift, men kort därefter lyckades gruppen dräpa även den stora spindeln. Caranthir rusade fram till Mithwen och hjälpte henne att behandla det förgiftade såret. Han hade sett alver paralyseras av giftet förr och lyckades avstyra det. Trots den övertygande segern var det en skamfilad och trött grupp äventyrare som fortsatte färden genom skogen.
 
Inte heller blev det bättre i mörkret under lövverket. Skogens dunkel tryckte på deras sinnen och vägens synbart oändliga sträckning slet på kropparna. Efter nästan en månad bland stammarna stapplade gruppen till slut ut genom skogsporten i början av juni. Kosan styrdes då genast mot Beorns hus, då det endast innebar en liten omväg och gruppen verkligen behövde vila. Man räknade med att hjälpen till Beorns folk mot Vardars rövarband två år tidigare skulle ge dem en plats vid hövdingens härd. Det visade sig också stämma. Beorn frågade dem om Gandalfs uppdrag, lyssnade på deras äventyr och lät dem vila ut. Därefter gav han dem honungskakor till färden och sände dem vidare söderut i bättre skick än när de kom.
 
Äventyrarna beslöt sig också för att stanna till i Skoghalla, där de hade spenderat en hel vinter efter färden med Baldor genom Mörkveden. Dit kom de efter ytterligare några dagars färd. Trots att Caranthir hade förolämpat hövdingen Egvards gästfrihet när de lämnade byn senast verkade denne inte långsint utan tog villigt emot dem. Han ordnade en liten fest för sina gäster och bad dem förtälja allt om sina förehavanden och vad som hade hänt i de andra delarna av Rhovanion. Det gjorde gruppen med den äran och imponerade storligen på Egvard. Han lovade att sända fyra unga skogsmän med dem på deras färd mot Rhosgobel, då medlemmar av hans folk ofta färdades dit och kände vägen. Vidare frågade äventyrarna om huruvida Gundowald och Hild hade återvänt efter att de lämnade gruppen året innan. Egvard berättade att de hade gift sig och slagit sig ner tillsammans på en gård utanför Skoghalla, vilket gruppen var glada att höra.
 
Nästa morgon stod de fyra unga männen Tostig, Gyrth, Istin och Fraymund uppställda och väntade på besökarna. Färden skulle gå mot Rhosgobel under deras ledning. Tostig verkade leda gruppen och han och de andra berättade om hur Radagast gav råd till skogsmännen och vakade över skogen. Underligare var att han hade bott i Rhosgobel redan när ynglingarnas farföräldrar var unga, men att han var en mäktig trollkarl förstod ju var och en.
 
Efter några dagars resa söderut befann de sig nära Radagasts hem. De passerade över ett kullkrön och Tostig fick ett underligt ansiktsuttryck. När äventyrarna frågade honom erkände han att han var förvirrad och att han hade varit säker på att finna gården i den här dalen. De andra unga männen mumlade bifall. De sökte runt omkring, men ingenstans stod någon gård att finna. Då berättade en annan av skogsmännen om att det ryktades att Rhosgobel inte stod att finna när den brune trollkarlen inte var där. Som en sann mästare över färger och former sades han kunna dölja ting han inte ville visa.
 
Efter att ha fått veta detta började gruppen att söka i dalgången, där ynglingarna hade för sig att gården stod. De fann inga tecken på bebyggelse, men väl ett spår av fötter som ledde genom det höga gräset in i skogen. De beslöt sig för att följa det, då det torde vara dit trollkarlen hade gått. Färden blev tyngre när den löpte rakt in i den djupare skogen. Undervegetation blev allt snårigare, men fotspåren fortsatte oförtrutet. Ibland var de svåra att följa, men de upphörde inte. Holti började mumla om lämpligheten i att gå rakt in i skogen, särskilt här i söder där skuggan från Dol Guldur hade legat tung innan Vita Rådet drev ut Nekromantikern.
 
På vandringens tredje dag hade gruppen tagit en kort paus och diskuterade vad man skulle göra. Gyrth och Fraymund hade lämnat de andra för att försöka jaga. Då hördes vapenskrammel och många fötter. Äventyrarna rustade sig och förberedde sig på det värsta. De ställde upp sig för att försvara gläntan de stod i och snart stormade en stor grupp orker emot dem. Vissa av dem var de små orkerna från Dimmiga bergen, men andra var större, grågula till hudfärgen, med långa armar. På några av deras sköldar var det röda ögat målat - Mordors tecken.
 
Där, på stridens tröskel, lämnade vi gruppen.