Järtecken: tredje sessionen

När vi lämnade handlingen senast stod Alfhild ensam utanför en klippskreva i skogen mitt i natten. Hon hade letts dit av den döda völvan Sigtrud i något mittemellan vision och vakenhet. Efter att ha stått och begrundat sin situation en bra stund och känt ett svagt vinddrag inifrån hålet bestämde sig Alfhild för att komma tillbaka vid ett senare tillfälle när hon kunde se bättre.
 
Dagen därpå berättade hon för Bergdis om sin upplevelse. Hon blev också mycket nyfiken, men i och med att Alfhild verkade mån om att utforska platsen ensam och att Bergdis skulle få kämpa för att gå så långt beslöt hon att låta vännen gå tillbaka utan henne, åtminstone först. Bergdis ägnade dagen åt vanliga sysslor och åt att söka efter ledtrådar i visthusboden som kunde rentvå hennes man Arild från stöldanklagelser. Denne hade envist vaktat om natten och sov nu uttröttad på dagtid. Hrafnkatla syntes inte till.
 
Mörkret föll igen. Arild vandrade i cirklar kring byn och brakade och knakade bland snåren och träden. Bergdis låg vaken och lyssnade. Alfhild var också vaken i sin koja i skogen. Hon tänkte vänta in samma tid på natten som hon fått visionen, eftersom hon var osäker på om platsen kunde nås dagtid.
 
Plötsligt insåg Bergdis att hon inte längre hörde Arild. Däremot hörde hon en dörr i byn försiktigt öppnas och stängas. Aningen orolig över tystnaden och misstänksam mot att någon kanske försökte något lurt kring visthusboden, exempelvis hennes ogina faster Tóra, bestämde sig Bergdis för att gå ut och titta efter. Med en lykta såg hon sig omkring, men såg ingen rörelse i byn. Hon bestämde sig då för att gå en liten bit för att titta efter Arild.
 
Ungefär samtidigt hörde Alfhild ljud av flåsningar och knakande grenar i skogen nära sin hydda. Någon eller några sprang genom skogen, i riktning mot byn. Hon gav sig ut och följde efter. Strax därefter såg Bergdis i byns utkant hur en storvuxen mansgestalt kom springande ur skogen och in i byn, men för långt från där hon stod för att hon skulle kunna se några detaljer. Strax därefter kom Arild, vilt förföljande. Hon bestämde sig för att väcka byn och med en kulning lyckades hon med detta. Sömndrucket stapplade folk ut ur husen och när den snabbt samlade folksamlingen blev på det klara över vad som skedde skyndade de mot visthusboden, utanför viken Arild stod. Han sa att han hade förföljt en inkräktare och tappat honom ur sikte när han kommit in i byn, men att han trodde att denne var i visthusboden. När man tillsammans ryckte upp dörren visade sig dock boden vara tom. Tóra muttrade om att Arild hittade på och hon menade att man inte hellre skulle lyssna på den jäviga Bergdis vittnesmål. Dock kom oväntat stöd från skalden Erik som anlände lite efter de andra, iklädd ytterkläder. Han berättade att han hört två personer springa förbi huset där han sov, så Arild hade definitivt jagat någon. Byns män började leta i alla hus för att inkräktaren inte skulle kunna vara kvar i ett gömställe, medan Bergdis letade fotspår. Hon tyckte sig också finna två uppsättningar otydliga sådana, Arilds och någon annans, men det var oklart vart de andra ledde när de inte längre kunde urskiljas.
 
Samtidigt hade Alfhild åsett bydramat på visst avstånd efter att ha följt jakten. Hon bestämde sig för att det var dags att ge sig av mot klippan i skogen om hon alls skulle hinna besöka den denna natt. Efter ett tags nattvandring var hon där och fann hålet utan problem, när hon nu medförde en lykta. Hon stod och tvekade en stund, men klev sedan in. Efter några steg i en grottgång kunde hon ånyo skymta ljus. Gången mynnade ut i en skyddad gräsplätt som måste ligga inne i berget. Höga klippväggar stupade uppåt på alla sidor och himlen syntes bara i ett hål däruppe. Mitt i denna glänta stod en ring av stora spetsiga stenar och något som såg ut som betar från ett stort djur. Fem stenar och fyra betar bildade en ring. Från denna ring emanerade en stark övernaturlig känsla. Dock kom en kanske ännu starkare sådan aura från den öppna platsens bortersta, avsmalnande ände, den enda plats dit lyktans sken inte riktigt nådde. Efter att ha undersökt att inget hade ristats in i vare sig betar eller stenar fortsatte Alfhild ditåt. Snart såg hon att en grottöppning låg där i bortersta änden. Underligt nog blåste en frisk vind ur öppningen.
 
Hon klev in och fann en grotta vars väggar var bemålade med djurmotiv. Dessa rödfärgade bilder täckte väggarna upp till strax ovan manshöjd och föreställde alla möjliga djur, både sådana hon kände väl och sådana hon aldrig hade sett. Längst bort i grottan fanns en egendomligt slät vägg. Nedanför den fanns en bred fördjupning och framför denna två ytterligare, tydligt uthuggna för att likna gigantiska fotavtryck. Alfhild fick intrycket att dessa hål gav bilden av att någon enorm person hade suttit ner här. Dock hade en sådan person aldrig kunnat vare sig stå i eller ta sig in i grottan. Då stämningen inte var hotfull bestämde hon sig för att sitta ner och känna efter, för att se om en vision kom till henne. Efter en stund gjorde den det. Hon såg en kraftfull äldre man i stridmundering och stort skägg som satt med ögonen slutna på en häst i totalt mörker. Inget annat fanns att se. Plötsligt slog mannen upp ögonen och detta gav Alfhild en distinkt känsla av obehag. I och med detta blev nattens upplevelser för mycket och hon skyndade därifrån och hem.
 
Dagen efter berättade hon för Bergdis om vad hon varit med om och helerskan kände att hon också ville se platsen. Efter mycket kämpande med Bergdis lytta ben tog de sig dit. I dagsljus föreföll inte platsen fullt lika trolsk, men det var inga svårigheter att komma in eller att bekräfta vad Alfhild hade sett natten innan. De gick tillbaka. Bergdis kopplade självsäkert samman upptäckten med de målade grottor handelsmannen Varin hade sökt efter förgäves några dagar tidigare. Utan att berätta om fyndet frågade hon än en gång ut sin morbror, hövdingen Tjodbjörn, om vad Varin sagt om de målade grottorna. Han kunde dock, liksom förut, bara säga att det verkade ha att göra med någon typ av förutsägelse och att Varin hade talat mycket om sjökonungar och ett oklart hot.
 
De två vännerna kunde inte utröna vad det hella rörde sig om. De ville konsultera Hrafnkatla, men völvan syntes fortfarande inte till. Visserligen kunde hon ibland hålla sig för sig själv eller vandra iväg, men vanligen sa hon till innan. Istället bestämde sig Bergdis för att konfrontera skalden Erik. Hon såg nämligen honom stryka runt kring de otydliga fotspåren från natten innan. Hon gick rakt på sak och frågade honom om han visste något om målade grottor. Han såg överraskad och aningen påkommen ut. Efter att ha tänkt några sekunder började han att recitera ur minnet:

När Fafner fallit

och färgat fältet

med svärtad sårsvett

mot Sigmunds son

skall vida vandra

Völsungsklingan.

Ett dussin dräps

när domen faller.

 

Den tappre tolfte

ska tända hoppet.

Det skarpa svärdet

svingar han väldigt.

Låges lemmar

hans liv har famnat.

Askans lott, ödesdiger,

ämnad för kämpen.

 

Ändock skall ära

oOch äring vänta.

Bramstokkrs banes

blad skall än gjuta

i kampens kringgång

korparnas vin

ur havshästars herrar,

härskriets härolder.

 

Kampstadigt krossas

konungar tjugo

av Sigurds såreld,

stridande mäktigt.

Utan den ädle

som uthärdar ringen,

Draupners dunkellike,

död står för dörren.

 

Vid urtida edsring

anträds hans resa.

Målade märken

minner om fordom.

Grottor har gröpts

ur gammal berggrund.

Förebud fylkas,

framsäger ödet.



Där, innan någon hade hunnit säga mer, slutade vi speltillfället.
Visa fler inlägg