Skrivkurs, läxa till dag 4

Här är läxan till dag 4. Här tänker jag inte berätta vad uppgiften var, för jag tror att texten blir bättre om ni inte vet det innan ni börjar. Den här texten är mycket lätt redigerad efter feedback på seminariet.
 
 
 

”Vi är överlägsna dem och det vet de!” skrek Freke. ”De har alltid sett oss som ett hot, men det är dags att göra verklighet av hoten.” Vi andra nickade och höll med. Luften i källaren luktade svett och upphetsning. ”De som styr samhället vill dölja sanningen att vissa föds överlägsna andra.”

  

I många år hade jag vetat att jag var annorlunda. Det började typ i sexan. Jag fick svårt att sitta still. Jag var hungrig hela tiden. Det kändes liksom konstigt i kroppen. Det började växa hår på ställen där jag inte hade haft hår innan. Vissa nätter kunde jag inte somna. De vuxna sa alltid att allt det där var normala saker som skulle hända. En gång gick jag ändå till skolsyster. Jag smet dit på en rast. Jag sa till mina kompisar att jag skulle gå och röka. Hon sa samma sak som alla andra vuxna, men jag såg på henne att hon tänkte något annat. Hon frågade om någon i min släkt hade några sjukdomar. Inte fan visste jag. Sedan ville hon att jag skulle ta av mig tröjan, men då gick jag.

   Några veckor senare slutade mina kompisar att hänga med mig. De hittade på en massa ursäkter och satte sig vid andra bord i matsalen. Jag hotade Linus med massor av spö och då sa han att hans morsa hade bestämt att han inte fick vara med mig mer. Han visste inte varför, men han vågade inte säga mot sin morsa, den jävla tönten. De var jävla mesar allihopa: Robert, Saad, Marcus, Jakob. Alla gjorde likadant.

   Kort efter det fick jag mina första utbrott. Alla blev jättearga på mig och sa att jag skadade andra människor. Morsan sa att hon var besviken och orolig. Ingen fattade. Ingen trodde på mig när jag sa att det bara blev som det blev. Socialen började dyka upp. Äckliga gubbar och käringar i gula jackor som trodde att de smälte in fast man kände igen dem direkt. De ville snacka med mig och morsan och farsan. Då rymde jag hemifrån. Morsans lillebrorsa Tomas tog emot mig. Han visste hur det var, sa han, och lovade att inte säga något. Han var schysst. Jag fick bo i hans källare. Han gav mig käk. Jag fick använda hans wi-fi.

   På Internet hittade jag ett forum för sådana som mig. Det låter konstigt, men det finns. En kille på Helgon berättade om det. Han hade hört om en sjuk grej, sa han. Det hette ”Division Fenrir”. Det var inte lätt att bli medlem. Man måste svara på en massa frågor från admin om sin bakgrund och sina föräldrar. När jag hörde frågorna visste jag att jag hade kommit hem. Det här var mina bröder. Det var de sedan i många år. Jag kom aldrig tillbaka hem.

 

Freke var den smarta. Det var han som kunde snacka. Det var han som fick oss andra att känna oss stolta. Många av oss hade varit med om samma sak - inga kompisar, inga tjejer. Nu fick vi veta att vi egentligen var bättre än dem, att vi tillhörde härskarrasen. I våra gener fanns en styrka som de inte hade. De var avundsjuka och rädda. Allt passade ihop. Det var vår rätt att leva ut vårt krigararv. Vissa nätter drog vi ut på gatorna tillsammans och släppte loss vår vrede. Det gick rätt långt. En gång dog en kille. ”Mordchock – offret stympat” och ”De kan ha mördat Anders – Vi har hela listan” eller något sådant stod det på tidningarna utanför kiosken.

   Vi var bara killar. Jag vet inte om tjejerna inte ville erkänna vad de var eller om de inte kände kallet i kroppen.

   Som jag sa, Freke var den smarta. Han läste skitgamla böcker och berättade för oss att vi skulle vara stolta över vårt arv och våra förfäder. Vi andra satt mest och lyssnade på musik. Det blev mycket Månegarm och Powerwolf. De var säkert inte bröder på riktigt förstås, men det kändes ändå som att de fattade grejen. Vissa trodde att Powerwolf drev med oss, men jag fattade aldrig hur. Det stod ju där rakt ut i texterna vad de menade.

   ”Ulfhednar var Odens krigare” förklarade Freke, ”men de var nog bara wannabes. Våra riktiga förfäder stod på den andra sidan. Det var de som skulle förgöra deras ynkliga värld och låta den gå under i blod och mörker. Hate skulle äta upp solen och Fenrer skulle slita sig loss och sluka Oden själv i Ragnarök. Kluvna blir sköldar, vindålder, vargålder, förrn världen störtas. Det är det som är på väg att hända!”

   ”Men allt det där är väl jättelänge sedan? Och Oden finns väl inte?” frågade Nalle. Han var inte så jävla smart.

   ”Det är en metafor” sa Freke och suckade. ”Det betyder inte exakt det det står. Det är vi som ska vara Hate och Fenrer. Fucking Stefan Löfven är Oden. Asgård som brinner är deras jävla samhälle. Fattar ni?” Det lät jävligt coolt allt det där. Det var jag som skulle få vara med om det och ingen jävla Robert eller Linus eller Saad. De var inte födda till att bli stora krigare, som jag var.

 

Det var efter det där som vi verkligen började låta utbrotten få utlopp. Fler dog under fullmånarna. Vi kom undan med det flera gånger. De pratade på nyheterna om hur offren hade blivit sönderslitna. Politiker började prata om hur många våldsbrott som kunde kopplas till oss. Någon liten fitta sa på Nyhetsmorgon att alla nu borde se vilka de riktiga terroristerna var. Men någon annan idiot sa att det var rasistiskt att peka ut oss. Haha, rasism? Det var ju helt sant.

   ”Kom ihåg att ni kämpar för era förfäder, för en uråldrig profetia”, sa Freke.

 

Det var den andra juni de tog mig, tror jag. Fullmånen stod högt på himlen. Jag och Freke ledde bröderna den natten.

   ”Må Gleipner brytas!” vrålade Freke. Jag hade inte en jävla aning om vad det betydde, men det sket jag i just då. Jag kände hur Gråben växte i mig. Vi sprang nerför en gata i Gamla Stan och hoppade på några fulla killar. Snart var kullerstenarna röda.

   Men plötsligt var det poliser överallt. Jag vägrade lossa käkarna från en snubbes nacke, så de sköt mig, massor av gånger. Det gjorde sjukt ont och allt blev svart. När jag vaknade igen var jag på det här förbannade stället. De låste in mig i det här rummet. Jag var helt jävla livsfarlig, så de försökte spänna fast mig i en säng, men kroppen hade fel form. Det gick varken med fram- eller bakbenen. Dessutom fick de betala för att de försökte. Färskt blod kladdade i min päls och i mitt gap. De fick vänta till gryningen. Hur många dagar jag har suttit fast såhär nu vet jag inte. En läkare sa att de skulle ta loss mig för att man bara fick ligga en kort stund i bältesläggning, eller vad det hette. Honom bet jag sönder handen på och då var jag inte ens varg. Nu är det fan krig. Vänta bara till nästa fullmåne, era jävlar, då knäcker jag bältena, sängen och hela det här jävla stället!