Skrivkurs, läxa till dag 3

Här kommer läxan till dag 3 som skulle vara ett försök till skräckberättelse, gärna med ett speciellt koncept. Jag känner själv att den blev lite hämmad av sin korthet, men jag försökte skriva något utanför min vanliga stil.
 
 
 
 

Anton stegade nedför trapporna och krängde på sig hörlurarna. Snart dränkte de välbekanta blastbeatsen i ”Bastards of a Lying Breed” honom i aggressivt lugn. Han tog ut stegen, bort från familjen. ”Gud, vad fina ni är”, brukade de skriva på Facebook. Där syntes inte de krossade tallrikarna. Ingen taggade heller bilderna med ”jävla fitta”. Han gick mot sitt gymnasium. Det var en rätt lång promenad, men det gällde att skaffa sig en ursäkt att vara borta.

   Såhär en torsdagskväll på sommarlovet var det tomt på den breda Frejsgatan. Foodtrucken på trottoaren på andra sidan var igenbommad. Inte ens romerna syntes till. Det passade Anton utmärkt. Han följde gatan medan Johan Hegg vrålade i hans öron:

   “Your sons die from your abuse, but you're giving us the blame.
The easy path is the one you choose: That road will lead to pain!”

   Snorkallt var det också. I juni? Vinden drog längs gatan. Den blåste i det långa blonda håret och isade under skinnjackan och Amon Amarth-tröjan. Han tänkte fan inte stänga jackan.

   Till höger övergick husfasaderna i Alfheimsparken. Oftast brukade han gå förbi och sedan svänga runt den högt belägna parken. Men nu kändes det rätt skönt att gå i uppförsbacke. Såhär års lyste inte gatlyktorna i parken. Det var ju egentligen inte mörkt. Dagen hade övergått i ett somrigt halvljus. Alla kanter såg mjukare ut. Han gick förbi den röda stugan i parkens utkant.

   Parken var också förvånansvärt tom. Några borde ju sitta och hångla åtminstone, men det var väl för kallt. Lövträd kantade grusgångarna som sluttade uppåt i branta uppförsbackar. Stigarna slingrade sig lite, men det var lätt att veta ungefär vartåt man skulle gå. Anton började gå nedför igen mot andra sidan, för att fortsätta mot skolan. Men, vad knäppt, det där var ju fel gata! En anonym länga med hyreshus sträckte sig längs en bilväg framför och nedanför honom. Det var inte vägen till skolan, Cedergatan eller vad det nu hette. Någonstans uppe i parken måste han ha gått fel. Pinsamt! Den här sidan av kullen hade Anton åtminstone aldrig varit på. Jaha, tur att ingen såg det. Då måste Cedergatan ligga åt höger. Han började gå nedför en grusgångarna i den riktningen. Han skyndade på stegen lite och böjde sig lite medan han gick för att få syn på rätt väg under parkens trädgrenar.

   Några steg senare stannade han. Det här var också en vilt främmande gata. Lite skräp blåste över vägbanan, men inte heller här sågs någon till. Nu blev Anton lite rädd. ”Jävla skit, då får jag väl gå tillbaka om jag är så dålig på att hitta!” Men ärligt talat gick han inte, han sprang i takt med de dånande trummorna i hans huvud. Där nere var stugan. Skönt! Han saktade ner stegen igen.

   Han svängde runt den rödmålade träväggen. Framför honom låg inte en bred gata med en foodtruck, utan en smal gränd mellan höga, grå hus. Inga gatuskyltar syntes till. ”Vad fan? Inte grina, inte grina!” Kunde han ha gått in i fel park från början? Nu fick vinden honom att huttra.

   Men där nere i gränden stod någon. Anton bestämde sig för att fråga om vägen, fast det var pinsamt. Det var en gubbe med ovårdat skägg och smutsig blåaktig jacka. Han såg risig men snäll ut.

   ”Hej! Jag verkar ha tappat bort mig. Vet du hur man går för att komma till Frejsgatan?” Gubben mötte hans blick och öppnade munnen för att svara. Då laggade världen. En sekund stod allt omkring Anton stilla och plötsligt ryckte det till och gubbens ansikte hade flyttats en liten bit utan att Anton sett vägen dit. Mannens ögon signalerade skräck i en sekund innan han fick ett oförstående ansiktsuttryck. Om han spelade var han jävligt bra. ”Nä, ingen aning” mumlade gubben och tappade intresset för den unge hårdrockaren framför honom. Han började gå mot den närmsta porten. Ingen lampa lyste innanför portens glas. Plötsligt blev Anton rädd att lämnas ensam. Han följde efter gubben och låtsades som att han också skulle in i porten. Där borde det åtminstone inte blåsa.

   När Anton gick efter gubben genom porten laggade världen igen. Anton fastnade mitt i ett steg. När världen lossnade igen var trapphuset annorlunda. Det var upplyst. Det var bekant. Det var hans eget trapphus. ”Jag börjar bli knäpp” tänkte Anton. ”Kan jag ha fått migrän och inbillat mig allt?”

   Just nu verkade mamma och pappa inte så illa jämfört med att vara utomhus, så han joggade upp till andra våningen. Han öppnade dörren försiktigt. Från köket, längst bort i lägenheten, kom mammas röst. ”Ska du ut, Anton? Stäng av musiken först, i så fall.”

   Genom den stängda dörren till hans rum hördes mycket riktigt musik. Piano. Ett outro av Dissection. ”No Dreams Breed in Breathless Sleep”. “Den har jag inte ens i spellistan” tänkte Anton och öppnade sin dörr. I datorstolen framför högtalarna satt någon. Personens långa blonda hår föll över ryggen av en välbekant Amon Amarth-t-shirt.