Skrivkurs, läxa till dag 2

Som några av er kanske minns är jag den här veckan på en skrivkurs i Fantasy, Science Fiction och Skräck på Folkuniversitetet med den svenske skräckförfattaren Anders Fager som lärare. Jag tänkte att jag skulle publicera det jag skriver här. Det är oredigerat, så jag har inte ändrat efter att ha fått feedback på kursen.
 
I denna första läxa skulle man beskriva en plats eller en händelse på en plats, vilket jag använde till början av den fantasyberättelse jag har hintat om tidigare.
 
 
 

Erling trängde sig fram över torget. Solen gassade och folkmassan var tätt packad. Den vanliga stanken från staden blandades med svettlukt och kryddofter. Det kändes som att han skulle stekas levande i ringbrynjan, men samtidigt samlades en kall klump av nervositet i magen. Ute till höger, där var hans plats. Folk fnös irriterat när han råkade knuffa till dem. Deras uppmärksamhet var annars helt riktad mot den buriska prästen som stod på ett podium och spydde ut sina lögner över torget. Hans röda kåpa smälte nästan in mot tegelväggen bakom honom. Rösten var knarrig men kraftfull.

   ”Ereth-Kangas ser er alla som sina barn. Han sörjer när några av hans barn vänder sina ansikten från honom.”

   Några steg till bara över kullerstenarna så skulle Erling vara framme vid platsen där han skulle stå. Trängseln var aningen mindre här i hörnet av torget. Framför honom reste sig ett praktfullt tegelhus som till och med hade ett fönster med glas. Ändå kunde man fortfarande se det väldiga buriska templet avteckna sig mot himlen därbakom. Det gick aldrig att vänja sig vid hur enorma templets byggstenar var.

   ”…i dessa tider är det viktigare än någonsin att lita till hans makt…”

   Erling var på plats. Nu var det bara att vänta. Här stod man högre än i mitten av torget, så han såg bra.

   ”…de som åkallar falska gudar…”

   Erling blickade ut bland de församlade. Det var en blandad skara. Sjömän och dagsverkare trängdes med soldater och hantverkare. En och annan handelsman i dyrare kläder kunde han också se. Åskådarna fyllde hela torget, från hörnet med podiet vid Tunnbindarnas gata, ända bort till brunnen i andra änden. Erling tittade efter någon han kände igen, men det var nästan omöjligt. Några män intill honom sneglade på hans vapen, men vände sedan uppmärksamheten tillbaka mot podiet.

   ”…de som vill kasta den urgamla ordningen över ända…”

   Var det Amels mörka rakade skalle han såg sticka upp där?

   ”…i svåra tider prövas tron…”

   Varför dröjde det så länge? Nu måste det väl vara dags?

   ”…den som kräver belöning kommer att gå lottlös…”

   Erling svalde och drog åt sköldremmen hårdare. Då ljöd till slut i närheten av podiet en basröst han kände väl. Toreg. ”Gör din gud mer än att komma med tomma löften?”

   Prästen låtsades inte höra och fortsatte tala, men det syntes rörelser i folkmassan nedanför podiet.

   ”…vi känner Ereth-Kangas vrede, men den riktas ej mot er…”

   ”Inte riktas den mot hans korrupta präster i alla fall! När gjorde ni senast något för folket?” Den här gången var rösten Amels och kom från torgets mitt. Ett upprört mummel steg bland åhörarna. Prästen kom av sig ett ögonblick, men samlade sig.

   ”Om Ereth-Kangas ska kunna hjälpa er mot de onda krafterna behöver han er tillit. Då kommer ni att bli belönade.”

   Erling spände sig. Snart var det dags. ”Han ger visst sjukdom, fattigdom och våld i belöning. Vad har vi fått mer?” Det var Toregs röst från de första raderna igen. Nu såg Erling att folk började knuffas framför podiet. Prästen slutade tala. ”Var goda att tysta era missledda bröder och systrar, så att ni kan höra hans budskap i sin helhet.”

   ”Stäng käften, mördarsvin!” vrålade en kvinnoröst till vänster om podiet. Trots nervositeten kunde Erling inte låta bli att flina. Typiskt Kea – rakt på sak!

   Nu var det hans tur. ”Vad gömmer ni i templet egentligen?” skrek han. ”Är er gud för hemsk för att visa upp för folket?” Genast vände sig folk runtomkring mot honom. Många såg arga ut, andra nyfikna. ”Håll käft” vrålade någon åt Erling. Han kunde inte se den som ropade.

   ”Jag går om det fortsätter så här” hotade prästen.

   ”Gör det! Du grinar mer än en baldekian vid en kungagrav” ropade Toreg. Nu utbröt verkligt handgemäng framför podiet. I ett portvalv på torgets norra sida dök plötsligt soldater upp. De var klädda i svarta broderade tunikor. De tjänade något av de större handelshusen; han kunde inte minnas vilket. Med påkar i händerna började de bana sig väg genom folksamlingen. Erling kastade sig framåt och knuffade bort en fet äldre man för att ta sig framåt och hjälpa sina kamrater.