In i berget

Skogsälvens övre lopp hade just korsats i slutet av den förra spelomgången och nu var det dags att ge sig vidare västerut mot de berg som äventyrarna trodde måste vara de "Nordens spjut" som nämnts i Thrórs dikt. Efter en händelselös dagsmarsch kom de dit och upptäckte att en tämligen stor sjö låg nedom de två bergen. Det gjorde spelarna nöjda då det också passade in i deras hypoteser. I mitten av sjön fanns en ö och de blev övertygade att Dáins grav måste finnas där. Än mer säkra blev de när de hörde att sjön var full av lommar som ropade natten igenom, vilket Holti tolkade som den sorgesång dikten nämnde. De slog läger vid sjöns strand och började bygga en flotte morgonen därpå.
 
Dvärgen Nyrads hantverkskunskaper kom väl till pass i byggandet av flotten, även om han var betydligt mer van att arbeta med metall och sten än med trä. Flotten och medföljande enkla paddlar blev med de andras hjälp snabbt klara och kunde ta dem över den kalla sjön till den lilla ön.
 
Efter en stunds fruktlöst traskande runt ön insåg gruppen att de behövde vara mer metodiska. Nyrad ansåg det osannolikt att gravkammaren de sökte efter skulle ligga under mossan och skog utan de rimligaste platserna att rikta sökandet mot var de rena berghällarna. Tre större sådana fanns på holmen och i tur och ordning sökte Nyrad efter något som kunde vara en dold dvärgadörr. Han kände sig tämligen säker på att han skulle finna den om den fanns där och till sist fann sällskapet den mittemot där lommarna hade samlats natten innan. Osynlig men möjlig att känna med fingertopparna mot klippan fanns en lucka. Nyrad fick efter lite arbetande upp den på glänt och gruppen kunde gå nedför en kort trappa till Dáins gravkammare.
 
Bredvid varandra på två stenbäddar låg (i full rustning) det som fanns kvar av Dáin och hans son Frór. Vid Dáins fötter låg en stor yxa och vid Frórs ett svärd och en sköld. Mellan stenbäddarna, vid huvudänden fanns en utsmyckad kista som Nyrad öppnade. I den fanns en stor bronsfärgad nyckel, diverse enkla redskap samt en pärlprydd ask som Nyrad tog med sig utan att öppna, då han trodde att Balin och Glóin skulle vilja se den. Nyckeln var givetvis gruppens huvudmål och de kände sig därefter nöjda och slog nattläger på ön.
 
Dagen därpå påbörjade de färden mot Thórins hallar, dit det skulle ta ca två dagsmarscher. Utan större missöden nådde de till sist de stora portarna. De fann dem öppna, hängande på gångjärnen men mer än tio meter över marken. De nåddes av en hög ramp som tog slut några meter från portöppningen. Dessa sista meter hade korsats med hjälp av en utfällbar vindbrygga eller liknande som dock nu låg raserad. De ansåg att risken med att ta sig in här var för stor om orker eller något än värre nu bebodde hallarna. De försökte kika in från rampens topp, men såg mest mörker.
 
Istället siktade de in sig på att finna den hemliga ingången på östra sidan. De började klättra uppför de stigande kullarna och klipporna på den sidan. Efter ett tag tyckte sig Hild se spår av en stig och de hoppades då att de var på rätt väg. Fortare än de hade väntat sig kom de till en liten platå på östra sidan, kanske halvvägs uppför berget. Där fanns en dörr som vid första anblick såg ut att vara gjord av trä, men som vid beröring visade sig vara ytterst vackert arbetad sten, härmandes träfibrer och ådring som i plankor. De första undersökningarna visade ingenting, men när Nyrad undersökte dörren genom att glida med handen över den skälvde den till, ytterst lätt. Ingen annan kände det. Han började röra vid springorna på sidan och dörren skälvde flera gånger till, nu märkbart även för de andra. Till sist försökte han hålla nyckeln mot dörren och glida med fingetopparna runt gliporna runt hela dörren och då framträdde som av ett trollslag ett nyckelhål mitt i dörren. Nyckeln vreds om och dörren gled åt sidan. Efter att alla gått in drog Nyrad ut nyckeln och då stängde sig dörren bakom dem.
 
Gruppen gick sedan genom en gång in i berget och fann ett rum med vad de trodde var en tom vattenreservoar och fyra gamla fyrfat på ben i rummets hörn. Andra änden av rummet ledde ut mot en stor spiraltrappa. som gick såväl uppåt som nedåt. Gruppen började gå uppåt och det visade sig att trappan var mycket lång. Efter nästan en timmes traskande uppför trappan och passage förbi ett antal likadana vaktrum eller pausrum (som gruppen tänkte att det nog var) kom de till trappans slut. På vägen hade de också mött enstaka tecken på desperat flykt eller strid. En bruten yxa och en ringbrynja låg slängda i trappan. Efter trappans slut kom de upp i kammare ditt ljus leddes in utifrån genom två djupa fönsterschakt. I ett av dem låg ett mycket gammalt dvärglik. En undersökning visade att hans lädertunika helt rivits sönder i ryggen och att nacken och ryggraden var knäckta.
 
I rummet fanns också en stege uppåt. Ovanför den fann gruppen på ena sidan en lång gång som löpte in i berget. På andra sidan fanns en balkong som blickade ut norrut. Därute var det strålande solsken men mycket blåsigt. Mellan två berg i bergskedjan kunde de skymta Norra ödemarkerna, något mycket få i Midgård gjort före dem. Efter denna upplevelse gick de genom gången söderut. Efter ett långt tag kom de till två kammare vid sidan av gången. Ett av dem hade troligen varit ett vaktrum medan det andra innehöll en broderad fåtölj med sprucket tyg, ett skrivbord och tömda bokhyllor. En kista innehöll gamla pergament. Prickarna på dem identifierades av Caranthir som stjärnhimlen, med vissa utritade stjärnbilder.
 
Efter ännu en långs stunds traskande kom de till gångens slut, på andra sidan berget. Gången slutade i ett torn som uppenbarligen byggts på bergssidan. I tornet, liksom tidigare i gången, fann äventyrarna också någon sorts underlig, frystorkad spillning som de inte kunde känna igen. En liten spiraltrappa längs tornets vägg löpte uppåt. På nästa våning fanns inget mer än ett fönster. I det översta rummet fann de dock ett litet observarium med en stjärnkikare riktad ut genom en öppning i taket samt ett litet städ i en eldstad i ett hörn, bredvid en blåsbälg. Gruppen trodde att det kanske användes för att smida i stjärn- eller månljus, vilket det ryktades fordom kunde skapa mäktiga magiska effekter för vissa dvärgiska mästersmeder.
 
Gruppen bestämde sig sedan för att ta sig tillbaka ner till där de startade för att utforska mer av hallarna. De gick nedför den stora spiraltrappan och passerade rummet där de äntrat trappan. Efter ett bra tags färd nedåt kom de ut i en jättelik mörk hall. De kunde inte se långt i fackelskenet men bestämde sig för att gå runt salen för att se hur stor den var. I hallens mitt fanns stora kolonner som antagligen bar upp taket långt, långt därovan. På väggarna fanns målningar som de gradvis insåg berättade dvärgarnas historia i bilder. Hallen visade sig till sist vara flera hundra meter lång och ha en gång ut i vardera kortänden samt sammanlagt fyra trappor upp och fyra trappor nedåt på långsidorna. En av dessa hade de kommit nedför.
 
Äventyrarna bestämde sig för att börja i ändarna. Åt ena hållet löpte en relativt smal gång som till sist mynnade ut i ett rum där väggmålningar hade förstörts och barrikader slagits sönder. Troligen hade rummet försvarats mot något. Än längre in låg korridorer med många boningsrum anslutna genom dörrar på bägge sidor. En kort stunds utforskande visade att många likadana våningar av "lägenheter" fanns under varandra.
 
Då de gärna ville veta var portarna låg lämnade gruppen boendedelen så länge och begav sig tillbaka genom den stora hallen och in i gången på andra kortsidan. Denna gång sluttade skarpt nedåt och bröts då och då av rum som varit försvarade men där tydliga tecken på strid kunde upptäckas. Till sist kom de till kammare där en smal stenbro över ett djupt schakt, likt det i Khazad-dûm löpte till entréhallen och portarna. Stenbron kändes anfrätt men höll utan problem för dem. De tittade ut mot den begynnande skymningen och bestämde sig för att gå tillbaka och sova i några av de kvarlämnade sängarna i boningsdelen. Nyrad var dock alldeles för till sig för att sova och vankade istället omkring i den stora hallen, nära den sida där kamraterna var. Plötsligt väcktes de sovande av ett väldigt dån och ett rytande och Nyrad vred på huvudet och fick se en väldig ormskepnad kasta sig ned från en av trappavsatserna till den stora salens golv. Den var långt bort från honom i mörkret, men att den var minst trettio fot lång rådde det ingen tvekan om.
 
Där bröt vi...
 
 

Baknykter look

Ibland efter sena kvällar kan jag vakna upp nästa dag och vara fruktansvärt baknykter. Det gäller dock som modemedveten att vända det till sin fördel. Man bör låta sina ögon utstråla en air av beslöjning snarare än sömndruckenhet och få sitt hår att framstå som spontant oredigt snarare än bara trassligt. När ni behärskar detta, mina vänner, då vandrar ni verkligen på vägen mot modevärldens Heliga Graal. Låt mig därför ge er en lektion i denna konst, såhär en baknykter lördagseftermiddag.
 
 
* För det första, se till att avge en känsla av dålig upplösning. Då ser folk inte skavankerna. Ser ni hur jag lyckas med det ovan? Jag har till och med lyckats träna min hall på att utstråla det här.
* En enfärgad look ger ett sammanhållet intryck. Idag har jag valt att satsa på svart.
* De slitna träningsoverallsbyxorna och glasögonen ger ett intryck av att du inte brydde dig så mycket, utan mest slängde på dig det som fanns till hands när du haltade upp till vardagsrummet vid 13.15-tiden, medan plagget och accessoaren egentligen fick genomgå en drygt två timmar lång urvalsprocess för att förmedla precis det rätta intrycket.
 
En viktig poäng behöver tas upp. Ibland hör jag antydningar till kritik i stil med att "du har ju redan haft de där kläderna i bloggen, Adam", men då ska jag berätta för er att det är viktigt att mina fans vet vad de kan förvänta sig av mig.
 
Dessutom skulle jag vilja citera en annan stor fashionprofil i det här landet, Gustaf Lundgren: "I och med att modet alltid ändras kommer det till slut alltid tillbaka till en viss stil, förr eller senare. Om man då bara har samma kläder hela tiden kommer man utan att anstränga sig i ett givet ögonblick vara mer trendig än dem som hela tiden har jagat modet."

Visst är det ett av de där citaten som ändrar hur ni ser på världen?
 

Dikthörna: "Húrin's Lamentation"

Efter att ha översatt mästarnas poesi kan jag tycka att det är dags att sticka ut hakan med lite egna alster också. Det första jag slänger upp här är en Tolkieninspirerad (det kunde ni aldrig ha anat!) dikt jag skrev för ett antal år sedan. Dock är jag fortfarande rätt nöjd med den (särskilt de tre sista stroferna) så den får inleda det här segmentet på bloggen. :)
 
Det ni behöver veta om bakgrundshistorien, om ni inte känner till den, är att Húrin Thalion, en stor krigare och hövding bland människorna i Första åldern, tillfångatas av ondskans herre Morgoth efter det stora slaget Nirnaeth Arnoediad. Efter att han vägrat byta sida lägger Morgoth en förbannelse över Húrin som går ut på att hans familj är dömd att gå under, vilket Húrin med magisk hjälp tvingas åse under många år. Efter att förbannelsen haft sin gång släpper Morgoth Húrin för att han i sin ilska ska så split bland sina forna vänner och kanske till och med omedvetet leda Morgoths spioner till den gömda staden Gondolin.

Denna dikt är en tolkning av Húrins känslor innan han tar sitt liv vid havets strand.
 
 
Húrin's Lamentation
 

Calm is the surface of the sea,
and quiet is the night;
the moon spreads white tranquillity
with its enchanting light.

I stand now on the western shore
and shed one lonely tear.
I cannot stand this anymore
and therefore I am here.

This evil fate has broken me
and all I loved are slain.
Their lives were filled with misery;
their struggle was in vain.

So, now beyond the grave abide
my children and my wife.
They whisper from the other side
to me, to end my life.

One insight has in me let loose
this final, fatal gloom:
Whatever path in life you choose,
it leads to certain doom.

A plague bereft me of one child,
sweet Lalaith, kind and fair,
I broke my harp in fury wild
and shivered in despair.

My son shall be revered in lays,
for mighty deeds he wrought;
yet ever darker grew his days
despite how hard he fought.

His time was ended by his own
black blade of mystic steel,
for seeds of woe my son had sown,
which Glaurung did reveal.

Oh Nienor, my daughter, whom
I never ever met,
I cried as you approached your doom;
an evil scene was set.

 

Black Morgoth Bauglir, you who tear
apart the brave and strong,
a curse of hate for you to bear
will end my grievous song.

Soon, over me will wave by wave
break, clad white with foam;
the sea will be my unmarked grave,
my everlasting home.

Embrace my body, streaming tide,
and set my spirit free,
to find my kin somewhere outside
this world of agony.

Visa fler inlägg