Slaget vid Crécy

Med detta inlägg fortsätter serien om historiska slag. Idag för 669 år sedan, dvs den 26 augusti 1346, stod slaget vid Crécy mellan den franska och den engelska armén.
 
 
Bakgrund
 
År 1328 dog den franske kungen Charles IV och enligt rådande arvslagar skulle den franska tronen ärvas av Edward III av England, då han var Charles närmaste manliga släkting som ännu levde. Dock beslutade en fransk domstol att den legitime kungen istället var Charles kusin Philip, greve av Valois. Philip besteg tronen som Philip IV. Först fogade sig Edward motvilligt i beslutet, även om situationen blev ännu krångligare av att han förutom kung av England också var hertig av den franska regionen Akvitanien. I egenskap av hertig var han också en av Philips vasaller. Under de följande åren la sig kung Philip ständigt i Akvitaniens affärer och det började gnissla alltmer mellan hertigdömet och den franska kronan. 1337 konfiskerade kungen så hertigdömet, vilket ledde till krig med England och att Edward också utropade sig till kung av Frankrike. Detta räknas som början på det så kallade hundraårskriget mellan England och Frankrike, men det visste självklart ingen vid denna tidpunkt.
 
Efter sjöslaget vid Sluys 1340 plundrade Edwards trupper Picardy, men återvände senare till England. Sommaren 1346 var det dock dags igen. Edward landsteg med den engelska armén i Normandie för ett krigståg. Efter att ha plundrat en handfull orter, varav en var Normandies huvudort Caen, gick engelsmännen över floden Seine. Vad deras syfte var är omdebatterat. Vissa har argumenterat för att en attack mot Paris planerades, men det vet vi inte säkert.
 
 
Förutsättningar
 
När den engelska armén nu befann sig mellan floderna Seine och Somme började kung Philip röra på sig med en fransk armé. Då sökte sig engelsmännen åt nordost för att ta sig över Somme och nå sina flamländska allierade, men det var svårt. Alla broar var hårt bevakade eller brända. Till sist lyckades dock engelsmännen slå sig igenom vid vadstället Blanchetaque och korsa Somme. Efter att ha plundrat lite till förberedde sig den engelska armén för det oundvikliga franska angreppet genom att dra sig upp på en kulle vid byn Crécy-en-Ponthieu. Byn själv och ån Maye försvarade arméns högra flank medan byn Wadicourt försvarade den vänstra. Dessutom var själva kullens sluttning optimal för att försvåra den kavallerichock av tunga riddare som Edward visste skulle komma. Dessutom grävde engelsmännen gropar i kullen för att ytterligare komplicera anloppet.
 
 
Styrkorna
 
Återigen är det svårt att exakt bestämma de truppstyrkor som deltog i slaget. På den engelska sidan varierar uppskattningarna av den totala styrkan mellan ca 10,000 och ca 20,000 man. De flesta pålitliga forskare landar kring 15,000 man, men det finns också lägre siffror. Det man tror sig veta är att långbågskyttar utgjorde cirka halva styrkan eller strax därunder. Mellan 5,000 och 7,000 långbågskyttar är alltså en rimlig uppskattning. De övriga trupperna bestod av en blandning av olika truppslag. Först och främst fanns riddare och deras följen samt legotrupper. Även riddarnas följesmän var generellt välrustade och ofta också ryttare. Siffran här är troligen ca 2,500 man. Vi vet också att en del av legosoldaterna som ingår i denna siffra var tyskar. Dessutom ingick ca 3,000 lätta kavallerister (så kallade "hobelars") och ca 2,000-3,500 spjutbeväpnade fotsoldater i den engelska armén. Eftersom Edward visste att man skulle få utkämpa en defensiv strid deltog dock de beridna krigarna avsuttna i slaget. Speciellt viktiga blev de avsuttna riddarna och andra tunga trupperna. Till sist hade engelsmännen några tidiga kanoner, möjligen så kallade Ribaldequiner, men det är oklart hur mycket nytta de gjorde.
 
På den franska sidan varierar uppskattningarna betydligt mer. Det finns inga finansiella källor för kampanjen, vilka annars är till god hjälp. De samtida källorna överdriver fransmännens mantal något oerhört. Det enda det egentligen finns konsensus kring är att den franska hären var betydligt större än den engelska. De vanligaste uppskattningarna säger att fransmännens tunga rytteri, arméns kärna bestående av ridddare och följesvenner, var 10,000-12,000 man. Utöver detta deltog 6,000 genuesiska armborstskyttar (även om vissa historiker har velat sänka den här siffran) och en stor mängd fotfolk, oklart hur många, men troligen fler än hela den engelska armén. Ca 15,000 känns som en rimlig uppskattning.
 
 
De franska (blå) trupperna anfaller gång på gång uppför kullen mot engelsmännen (i rött).
 
 
Slaget
 
Den engelska slaglinjen var uppställd med utstickande "taggar" av trupper och bestod av bågskyttar med insprängda block av fotsoldater och avsuttna ryttare mellan sig för att stadga upp försvarslinjerna. Dessutom fanns en reserv av trupper bakom linjerna.
 
Fransmännen anlände till platsen under dagen den 26:e augusti. Man började då diskutera huruvida man skulle slå läger och anfalla nästa dag eller angripa omedelbart. Då flera av de äldre adelsmännen förordade att slå till på en gång blev detta utfallet. Det var med största säkerhet ett arrogant misstag, då engelsmännen var utvilade och mätta medan de franska trupperna hade marscherat i ett antal timmar till slaget, dessutom i regn.
 
Först skickade Philip fram de genuesiska armborstskyttarna. De var skickliga yrkesmän med bra rustningar och och borde ha kunnat utmana de engelska långbågskyttarna, men de var trötta, blöta, hade nu solen i ögonen och tvingades skjuta uppför kullen, vilket gav långbågskyttarna en avståndsfördel. Dessutom verkar deras paviser ha varit kvar i trossen. Vidare har det föreslagits att de avlossade sin första salva för tidigt eller att deras strängar skadats av regnet. Källäget för detta verkar mer osäkert. Klart är i alla fall att armborstskäktorna inte gjorde mycket skada, medan engelsmännens långbågspilar orsakade allvarliga förluster bland de genuesiska legotrupperna.
 
Genuesarna började retirera och det franska kavalleriet blev frustrerade och började avancera genom sina allierade. Vissa källor hävdar till och med att de högg ner flyende armborstskyttar på den egna sidan, men detta framstår som en tvivelaktig uppgift. Hur som helst uppstod oordning när detta hände och långbågskyttarna fortsatte att skjuta över tumultet, ackompanjerade av de enkla kanonerna.
 
Ur villervallan kom de franska riddarna i ett anfall uppför kullen, men sluttningen och engelsmännens gropar förstörde anloppet. Pilarna regnade över dem, nu från nära håll. De åstadkom förluster bland riddarna och dödade hästar, vilket gjorde att de franska ryttarna kom i vägen för sin egen armés nästkommande anfallsvågor. En del kom dock fram, men kunde slås tillbaka av engelsmännen i fronten, ledda av kung Edwards son, som också hette Edward, men är känd som "the Black Prince".
 
Detta mönster upprepades sedan gång på gång. Det franska kavalleriet kastade sig uppför kullen i en mängd angrepp under dagen. Vissa historiker har räknat till 16 större anfallsvågor. Den engelska linjen under prinsen var stundtals hårt pressad, men tvingades aldrig retirera. Philip själv deltog i slaget, men klarade sig. Däremot stupade hans allierade, kung Jan (John, Johan) av Böhmen. Denne var nästintill helt blind sedan ett antal år, men följde ändå med i ett av kavalleriangreppen.
 
Till sist hade fransmännen fått nog. Den franske kungen flydde efter att hans legendomsusade banér "Oriflamme" hade tagits av engelsmännen och den franska härens kärna upplöstes.
 
 
Edward III räknar de döda efter slaget. Bilden är gjord av den franske så kallade "Vergiliusmästaren", aktiv i övergången från 1300- till 1400-talet, och ingår i den franske hovhistorikern Jean Froissarts krönikor
 
 
Efterspel
 
Det mesta tyder på att de engelska förlusterna var förvånande små, särskilt bland riddarna, medan de franska var omfattande. Det finns inga pålitliga siffror från tiden, men att fransmännen förlorade flera tusen man kan nog sägas med viss säkerhet, medan de engelska förlusterna troligen går att räkna i hundratal.
 
Den viktigaste effekten av slaget var att den franska motståndskraften blev kraftigt försvagad under en period. Den engelska hären behövde dock förstärkningar och förråd, så de drog sig norrut mot Flandern. Dessutom behövde kung Edward en försvarbar hamnplats där han kunde omgruppera. Valet föll på Calais vid kanalkusten. Eftersom fransmännen var försvagade och inte kunde undsätta staden intog engelsmännen den i augusti 1347 efter nästan ett års belägring. I det större perspektivet skulle dock hundraårskriget rasa vidare ända fram till 1453 utan något definitivt avgörande. Som ett intressant sidospår kan dock sägas att den engelska kronan höll staden Calais ända fram till 1558, långt efter att kriget var slut. Det var också Englands sista besittning på det franska fastlandet.
 
 
Analys
 
Moderna historiker har velat se detta slag som en viktig milstolpe i den medeltida militärhistorien. Efter Crécy firade långbågen ytterligare triumfer och man kan hävda att en taktik med kombinerade vapenslag, dvs ett utnyttjande av styrkorna hos såväl kavalleri som skyttar och infanteri slog igenom på bred front. Perioden innan, högmedeltiden, kan något förenklat sägas ha dominerats av en tämligen enkel taktik där det tunga kavalleriet för det mesta körde över allt motstånd till fots.
 
Vidare har Crécy ofta använts som slagträ i diskussionen kring huruvida långbågen eller armborstet var det bästa avståndsvapnet. Låt oss först gå igenom långbågens fördelar. För det första kunde långbågen skjuta snabbare (minst dubbelt så snabbt enligt moderna rekonstruktioner, men ofta var övertaget ännu större, beroende på vilken armborstmodell som användes). För det andra hade långbågen något längre räckvidd.
 
Vilka fördelar hade då armborstet? Vapnet hade något bättre genomslagskraft när det kom till att penetrera rustningar, men här var även långbågen bra, så övertaget är litet. Generellt kunde båda vapnen penetrera rustningar på kort håll, men hade det svårare på längre avstånd. Rustningssmeder och vapenkonstruktörer tävlade ständigt om övertaget under medeltiden och båda delar utvecklades. Vidare var armborstet lättare att använda. Dels krävde det mycket mindre muskelstyrka än de tunga krigslångbågarna, dels var det förhållandevis enkelt att sikta och skjuta med, även om skytten saknade åratal av träning, vilket långbågen krävde för att hanteras effektivt.
 
Den engelska långbågen skulle visa sin effektivitet många gånger under hundraårskriget. Dock ger slaget vid Crécy en orättvis bild av långbågens överlägsenhet gentemot armborstet. Som vi såg ovan hade engelsmännen betydligt bättre förutsättningar i form av vila och en högre utgångsposition. Kanske gjordes också misstag från de genuesiska armborstskyttarnas sida. Om det var så att de sköt för tidigt eller inte strängade av vapnen trots ösregn försämrade de radikalt sina möjligheter att vinna.
 
Hur som helst skulle båda vapnen överleva medeltiden och endast fasas ut framåt år 1600, när krutvapnen tog över slagfälten. Dessa var inte bättre än sina strängade föregångare, men det var så mycket enklare att producera kulor än pilar och skäktor och krutvapnen krävde så mycket mindre träning än framförallt långbågen att de ändå blev att föredra för den tidigmoderna epokens härskare och fältherrar.