Falu koppargruva

Mitt besök i Falun avslutades med metall, men av en annan sort än den på festivalen, nämligen koppar.
 
Eftersom jag åkte ensam till festivalen i år delade jag inte rum med någon jag kände och andra natten på vandrarhemmet fick jag därför en okänd rumskamrat. Vi träffades bara kort när vi kom tillbaka från de sista spelningarna, så jag lärde aldrig känna honom. Däremot lärde jag känna hans snarkningar. På morhonkvisten väcktes jag betydligt tidigare än jag hade planerat av ljuden från ett sågverk modell större uppifrån överslafen. Därför gick jag upp tidigt, duschade och åt frukost och hade plötsligt ett antal timmar tillgodo innan mitt tåg hem skulle avgå.
 
När jag funderade över vad man kunde tänkas hitta på i Falun på en söndagförmiddag slog det mig att jag kanske skulle kunna besöka Falu koppargruva. Sedan tidigare visste jag att gruvan under många hundra år var en grundbult i den svenska ekonomin. Dock hade jag aldrig besökt en gruva, så när jag såg att det gick att gå på guidad visning nere i gångarna slog jag till.
 
Gruvområdet låg förvånande nära stadens centrum. Det var bara ca tio minuters promenad. Jag köpte en biljett till visningen och medan jag väntade på guiden fotade jag den huvudsakliga gruvgropen "Stora Stöten". Den bildades på 1600-talet genom ras. Man hade oplanerat urholkat berget med så många gångar (s k "orter"). Redan1655 hade flera av gruvhålen smält ihop genom ras, men 1687 skapade ett gigantiskt ras Stora Stöten. Mirakulöst nog dog ingen i raset, eftersom det skedde på en arbetsfri helgdag. (På den här tiden hade gruvan ca 1,000 arbetare, så det var en otrolig tur att ingen var där.) Senare ras på 1800-talet utvidgade Stora Stöten än mer, så idag är den 95 meter djup och 1,6 kilometer i omkrets.
 
 
Efter en stund dök guiden upp. Han var en trevlig äldre man med slokhatt. :)
 
 
Först fick vi sätta på oss hjälmar (till skydd mot att slå i huvudet eller eventuell fallande sten) och caper (för att våra kläder inte skulle kladdas ned med järnockra).
 
 
Något för modebloggen?
 
 
Sedan gick vi nedför en trappa inbyggd i en träställning. På vägen påbörjades visningen. Vi fick bland annat höra om Falu koppargruvas viktiga ekonomiska och politiska roll i den svenska historien. Exempelvis lärde jag mig att under en period på 1600-talet kom 2/3 av all världens kopparmalm från Falun... Sedan fortsatte vi ned till ingången till den faktiska gruvan.
 
 
Sedan gick vi länge i låga gångar. Jag försökte fota, men ljuskällorna var för få och för svaga för att jag skulle få till några vettiga bilder. Ofta kan det dock inte ha varit mer än kanske 175 cm högt i tak, viljet gjorde att jag fick huka mig. Träplankor låg på golven, men det plaskade av vatten runt och på dem och gul järnockra fastnade på byxbenen när man klev i pölarna. Till sist kom vi fram till en brytningssal från 1700-talet. Där berättade guiden om tillmakningsmetoden, som använts under många långa år. Man tände eldar mot stenen på kvällen efter arbetsdagen och sedan fick de brinna till sennatten när de släcktes. Sedan började man hacka på den nu sköra stenen tidigt på morgnarna.
 
 
Sceneriet med utspridda ljuskällor i gruvmörkret gav närmast mytologiska associationer. Skulle inte detta kunna vara Svartalfheim?
 
 
Sedan kom vi ner till ett lodrätt schakt som sammanlagt var ca 200 meter djupt och därför anslöt till många olika brytningsplatser på olika "våningar" nere i gruvan. Väggarna var förstärkta med stabilt timmer och en korg fäst i rep av oxhudar hissades upp och ner.
 
 
Korgen fraktade både stenkross och människor. Det var nämligen den snabbaste vägen för gruvarbetarna.
 
 
På en sådan korg kunde ett tiotal arbetare åka ned. Man stod med en fot på kanten av korgen och ett ben dinglande fritt och höll i sig i repet. Det värsta var dock att korgarna inte stannade, utan när man kom till den nivå man skulle av på fick man helt enkelt hoppa från den lätt gungande korgen. Kolla på bilden nedan så ser ni avståndet till kanten. Kom ihåg att det var 150 meter kvar ned i schaktet... Underligt dog få arbetare av just fallskador, även om många dog av andra orsaker. Det hände till och med att dödsföraktande arbetare gled ned längs repet med huvudet före, troligen för att visa sig häftiga för kollegorna...
 
 
Sedan fortsatte resan ned genom mörkret:
 
 
Gaslampor ersatte facklorna i gruvan, men blev självklart senare utkonkurrerade av elektriciteten.
 
 
Tursasnor? Nej, järnockra på väggen.
 
 
Vi var som djupast 67 meter under jord, men det allra djupaste delarna ligger nästan 450 meter under marknivå. En stor del av dessa är idag vattenfyllda. Man måste kontinuerligt pumpa för att gruvan inte ska fyllas med vatten och i modern tid har man inte bemödat sig om att hålla de djupaste nivåerna vattenfria. Här ser ni en trappa som leder vidare ned i djupet. 
 
 
Mängden gruvgångar är enorm. Det finns 30 km av gruvgångar som man ännu kan nå och 50 km som nu är vattenfyllda. Alltså finns det sammanlagt 8 mil av gruvgångar nere i mörkret! Där nere i vattnet står också övergivna maskiner som det inte var värt att ta upp. Gruvans sinnessjuka omfattning blir än mer imponerande av faktumet att det med de gamla metoderna tog vansinnigt lång tid att göra framsteg. En arbetare kunde på en månad hugga bort ca en kubikmeter sten om han jobbade ensam och av den kubikmetern var i bästa fall 3 % användbar kopparmalm! Tidsperspektiven och människornas tålamod svindlar.
 
 
Vart leder månne sådana mystiska portvalv som det här nedanför? Suggestivt!
 
 
Det här hade varit ett utmärkt litet hörn i ett äventyrsskräckspel i stil med Amnesia eller Penumbra. Gaslampan känns lagom gammal och Lovecraftiansk.
 
 
Efterhand började vi röra oss uppåt igen. Vi klättrade uppför trätrappor som den här nedanför. Invid trappan fanns det en mörk pöl eller liten sjö. Den var svår att fånga på bild, men den kändes värdig "the Watcher in the Water"... Ni kan ana den nere runt stolparna på den här bilden.
 

Apropå vatten berättade guiden också historien om Mats Israelsson (som jag i och för sig hade hört förut), en gruvarbetare som försvann spårlöst utanför arbetstid 1677. Han hittades 42 år senare (1719) när man tömde en 500 fot djup vattenfylld sänkning. Troligen hade han gett sig ned ensam för att hämta något verktyg eller dylikt och på något sätt trillat ned. 42 år senare var hans kropp fortfarande bevarad av det vitriolhaltiga vattnet och han blev igenkänd av sin gamla fästmö, som nu var en gammal gumma, medan han var ett oförändrat lik. (Nedan syns ett tämligen misslyckat försök att fota den svarta vattenytan.)
 
 
 
Till sist fick vi på vägen upp också höra sägnen om bocken Kåre. Den berättar att getabocken Kåre en dag kom hem till sin ägare alldeles rödfärgad om hornen och benen. Det var då bonden ifråga anade att det var något särskilt med myren på platsen, började gräva och fann de första kopparfyndigheterna. Guiden berättade dock att mycket lika historier berättas om nästan alla gruvor i Europa. Det är mest vilken sorts djur det var som hade blivit rödfärgat som skiftar. (Ser ni den lilla geten på bjälken där?)
 
 
Om nu bocken Kåre skulle ha funnits så plaskade han runt i myren för mycket länge sedan. Arkeologiska undersökningar visar att fyndigheterna kan ha börjat brytas här så tidigt som på 800-talet. Här nedan ser ni en bild från gruvmuseet (som jag också passade på att besöka, men det bleknade i jämförelse med visningen i själva gruvan). Den visar hur myren kan ha sett ut innan den började påverkas av människor. (Än längre tillbaka, långt långt in i förhistorisk tid var myren en sjö.)
 
 
Bilderna kan ändå inte fånga stämningen eller djupet i många av miljöerna, så jag kan varmt rekommendera ett besök om ni är intresserade av historia eller bara av ett äventyr nere i djupet!