Låttitelspoesi

Häromdagen kom jag under en diskussion med en kompis plötsligt på att jag för några år sedan skrev en dikt som byggde på enbart låttitlar. Det ledde till att jag grävde upp dikten ur djupet och fortfarande var riktigt nöjd med den. Eftersom några av er läsare kanske kan tänkas vara intresserade slänger jag även upp den här.
 
Varje rad är alltså en egen, existerande låttitel. Inom hakparenteser har jag med bandet (för tydlighetens skull), men det är förstås inte en del av själva dikten. För att tydligare signalera det har jag gjort bandnamnen genomstrukna.
 
 

Sadly Sings Destiny [Blind Guardian]

A Desolation Song [Agalloch]

Of Forests Unknown [Falkenbach]

The Warrior [Orphaned Land]

Proud and Strong [Gorgons Eyes]

The Grey Wizard [Battlelore]

Master of the Ancient Art [Unleashed]

The Dark Elf [Blind Guardian]

Son of the Shades [Elffor]

All Shall Fall [Immortal]

When the Wild Wind Blows [Iron Maiden]

 

Sing in Silence [Sonata Arctica]

Nine Worlds of Lore [Týr]

Blood Fire Death [Bathory]

Glory Majesty Unity [Manowar]

Sword [Grave Digger]

Bow and Helm [Battlelore]

 

Darkane Times [Suidakra]

Fade to Black [Metallica]

And Soon The World Will Cease to Be [Amon Amarth]

 

Blizzard Beasts [Immortal]

Cry Havoc [Ex Deo]

This Is our World Now [Unleashed]

Twilight of the Gods [Bathory]

Another Endless Night [Mistweaver]

... And the Great Cold Death of the Earth [Agalloch]

 

Far from the End of the World [Masterplan]

From Earth I Rose [Amorphis]

Through the Midnight Spheres [Naglfar]

To End It All [Dismember]

 

Weaving the Incantation [Amorphis]

In the Shadows [Children of Bodom]

I [Black Sabbath]

Raise the Hammer [Hammerfall]

Runes of Power [Summoning]

Graven Deep [Solstice]

 

Rising Again [Gamma Ray]

Beyond the Elivagar [Elivagar]

Destroyer of Worlds [Bathory]

Born from Fire [Amorphis]

King [Manowar]

... Of Wolves and Blood [Elffor]

Ancient Voice [Forefather]

Of a Might Divine [Haggard]

 

The Demon’s Whip [Manowar]

Burning [Manowar]

Yggdrasil [Aegir]

In Flames [Falkenbach]

He Stands Alone [Wulfgar]

In a Dream of Fire [Virgin Steele]

 

Stand my Ground [Within Temptation]

Towards and Against [Amorphis]

The Mighty Ride of the Firelord [Rhapsody]

 

Steel Meets Steel [Hammerfall]

As the Deities Clash [Waylander]

 

Falling [Moonlyght]

Into the Void [Black Sabbath]

Red Light in my Eyes [Children of Bodom]

Riding on the Wind [Judas Priest]

Where Death Seems to Dwell [Amon Amarth]

A Dark Passage [Blind Guardian]

What Am I [Morgana Lefay]

Enter the Oblivion [Morgana Lefay]

 

After Forever [Black Sabbath]

Down Where I Belong [Demons & Wizards]

On a Stranded Shore [Amorphis]

By the Dividing Stream [Ensiferum]

Silent Waters [Amorphis]

Lick the Wound [Dead Silent Slumber]

A Strange Whisper [Time]

From Afar [Ensiferum]

Voices in the Wind [Candlemass]

Dusk and her Embrace [Cradle of Filth]

She Was the Water [Panychida]

 

Emerging from her Weepings [Naglfar]

Like the Oar Strikes the Water [Grand Magus]

The Return [Ancient Rites]

Death and the Healing [Wintersun]

The Lady’s Gift [Folkearth]

 

The Fallen Arises [Dimmu Borgir]

A Legend Reborn [Hammerfall]

Nightwandering [Elivagar]

Over the Hills and Far Away [Nightwish]

And Then There Was Silence [Blind Guardian]

 

I Closed your Book [Galadriel]

Final Chapter (Thus Ends ...) [Blind Guardian]

What Can Be Safely Written [Nile]

Slaget vid Crécy

Med detta inlägg fortsätter serien om historiska slag. Idag för 669 år sedan, dvs den 26 augusti 1346, stod slaget vid Crécy mellan den franska och den engelska armén.
 
 
Bakgrund
 
År 1328 dog den franske kungen Charles IV och enligt rådande arvslagar skulle den franska tronen ärvas av Edward III av England, då han var Charles närmaste manliga släkting som ännu levde. Dock beslutade en fransk domstol att den legitime kungen istället var Charles kusin Philip, greve av Valois. Philip besteg tronen som Philip IV. Först fogade sig Edward motvilligt i beslutet, även om situationen blev ännu krångligare av att han förutom kung av England också var hertig av den franska regionen Akvitanien. I egenskap av hertig var han också en av Philips vasaller. Under de följande åren la sig kung Philip ständigt i Akvitaniens affärer och det började gnissla alltmer mellan hertigdömet och den franska kronan. 1337 konfiskerade kungen så hertigdömet, vilket ledde till krig med England och att Edward också utropade sig till kung av Frankrike. Detta räknas som början på det så kallade hundraårskriget mellan England och Frankrike, men det visste självklart ingen vid denna tidpunkt.
 
Efter sjöslaget vid Sluys 1340 plundrade Edwards trupper Picardy, men återvände senare till England. Sommaren 1346 var det dock dags igen. Edward landsteg med den engelska armén i Normandie för ett krigståg. Efter att ha plundrat en handfull orter, varav en var Normandies huvudort Caen, gick engelsmännen över floden Seine. Vad deras syfte var är omdebatterat. Vissa har argumenterat för att en attack mot Paris planerades, men det vet vi inte säkert.
 
 
Förutsättningar
 
När den engelska armén nu befann sig mellan floderna Seine och Somme började kung Philip röra på sig med en fransk armé. Då sökte sig engelsmännen åt nordost för att ta sig över Somme och nå sina flamländska allierade, men det var svårt. Alla broar var hårt bevakade eller brända. Till sist lyckades dock engelsmännen slå sig igenom vid vadstället Blanchetaque och korsa Somme. Efter att ha plundrat lite till förberedde sig den engelska armén för det oundvikliga franska angreppet genom att dra sig upp på en kulle vid byn Crécy-en-Ponthieu. Byn själv och ån Maye försvarade arméns högra flank medan byn Wadicourt försvarade den vänstra. Dessutom var själva kullens sluttning optimal för att försvåra den kavallerichock av tunga riddare som Edward visste skulle komma. Dessutom grävde engelsmännen gropar i kullen för att ytterligare komplicera anloppet.
 
 
Styrkorna
 
Återigen är det svårt att exakt bestämma de truppstyrkor som deltog i slaget. På den engelska sidan varierar uppskattningarna av den totala styrkan mellan ca 10,000 och ca 20,000 man. De flesta pålitliga forskare landar kring 15,000 man, men det finns också lägre siffror. Det man tror sig veta är att långbågskyttar utgjorde cirka halva styrkan eller strax därunder. Mellan 5,000 och 7,000 långbågskyttar är alltså en rimlig uppskattning. De övriga trupperna bestod av en blandning av olika truppslag. Först och främst fanns riddare och deras följen samt legotrupper. Även riddarnas följesmän var generellt välrustade och ofta också ryttare. Siffran här är troligen ca 2,500 man. Vi vet också att en del av legosoldaterna som ingår i denna siffra var tyskar. Dessutom ingick ca 3,000 lätta kavallerister (så kallade "hobelars") och ca 2,000-3,500 spjutbeväpnade fotsoldater i den engelska armén. Eftersom Edward visste att man skulle få utkämpa en defensiv strid deltog dock de beridna krigarna avsuttna i slaget. Speciellt viktiga blev de avsuttna riddarna och andra tunga trupperna. Till sist hade engelsmännen några tidiga kanoner, möjligen så kallade Ribaldequiner, men det är oklart hur mycket nytta de gjorde.
 
På den franska sidan varierar uppskattningarna betydligt mer. Det finns inga finansiella källor för kampanjen, vilka annars är till god hjälp. De samtida källorna överdriver fransmännens mantal något oerhört. Det enda det egentligen finns konsensus kring är att den franska hären var betydligt större än den engelska. De vanligaste uppskattningarna säger att fransmännens tunga rytteri, arméns kärna bestående av ridddare och följesvenner, var 10,000-12,000 man. Utöver detta deltog 6,000 genuesiska armborstskyttar (även om vissa historiker har velat sänka den här siffran) och en stor mängd fotfolk, oklart hur många, men troligen fler än hela den engelska armén. Ca 15,000 känns som en rimlig uppskattning.
 
 
De franska (blå) trupperna anfaller gång på gång uppför kullen mot engelsmännen (i rött).
 
 
Slaget
 
Den engelska slaglinjen var uppställd med utstickande "taggar" av trupper och bestod av bågskyttar med insprängda block av fotsoldater och avsuttna ryttare mellan sig för att stadga upp försvarslinjerna. Dessutom fanns en reserv av trupper bakom linjerna.
 
Fransmännen anlände till platsen under dagen den 26:e augusti. Man började då diskutera huruvida man skulle slå läger och anfalla nästa dag eller angripa omedelbart. Då flera av de äldre adelsmännen förordade att slå till på en gång blev detta utfallet. Det var med största säkerhet ett arrogant misstag, då engelsmännen var utvilade och mätta medan de franska trupperna hade marscherat i ett antal timmar till slaget, dessutom i regn.
 
Först skickade Philip fram de genuesiska armborstskyttarna. De var skickliga yrkesmän med bra rustningar och och borde ha kunnat utmana de engelska långbågskyttarna, men de var trötta, blöta, hade nu solen i ögonen och tvingades skjuta uppför kullen, vilket gav långbågskyttarna en avståndsfördel. Dessutom verkar deras paviser ha varit kvar i trossen. Vidare har det föreslagits att de avlossade sin första salva för tidigt eller att deras strängar skadats av regnet. Källäget för detta verkar mer osäkert. Klart är i alla fall att armborstskäktorna inte gjorde mycket skada, medan engelsmännens långbågspilar orsakade allvarliga förluster bland de genuesiska legotrupperna.
 
Genuesarna började retirera och det franska kavalleriet blev frustrerade och började avancera genom sina allierade. Vissa källor hävdar till och med att de högg ner flyende armborstskyttar på den egna sidan, men detta framstår som en tvivelaktig uppgift. Hur som helst uppstod oordning när detta hände och långbågskyttarna fortsatte att skjuta över tumultet, ackompanjerade av de enkla kanonerna.
 
Ur villervallan kom de franska riddarna i ett anfall uppför kullen, men sluttningen och engelsmännens gropar förstörde anloppet. Pilarna regnade över dem, nu från nära håll. De åstadkom förluster bland riddarna och dödade hästar, vilket gjorde att de franska ryttarna kom i vägen för sin egen armés nästkommande anfallsvågor. En del kom dock fram, men kunde slås tillbaka av engelsmännen i fronten, ledda av kung Edwards son, som också hette Edward, men är känd som "the Black Prince".
 
Detta mönster upprepades sedan gång på gång. Det franska kavalleriet kastade sig uppför kullen i en mängd angrepp under dagen. Vissa historiker har räknat till 16 större anfallsvågor. Den engelska linjen under prinsen var stundtals hårt pressad, men tvingades aldrig retirera. Philip själv deltog i slaget, men klarade sig. Däremot stupade hans allierade, kung Jan (John, Johan) av Böhmen. Denne var nästintill helt blind sedan ett antal år, men följde ändå med i ett av kavalleriangreppen.
 
Till sist hade fransmännen fått nog. Den franske kungen flydde efter att hans legendomsusade banér "Oriflamme" hade tagits av engelsmännen och den franska härens kärna upplöstes.
 
 
Edward III räknar de döda efter slaget. Bilden är gjord av den franske så kallade "Vergiliusmästaren", aktiv i övergången från 1300- till 1400-talet, och ingår i den franske hovhistorikern Jean Froissarts krönikor
 
 
Efterspel
 
Det mesta tyder på att de engelska förlusterna var förvånande små, särskilt bland riddarna, medan de franska var omfattande. Det finns inga pålitliga siffror från tiden, men att fransmännen förlorade flera tusen man kan nog sägas med viss säkerhet, medan de engelska förlusterna troligen går att räkna i hundratal.
 
Den viktigaste effekten av slaget var att den franska motståndskraften blev kraftigt försvagad under en period. Den engelska hären behövde dock förstärkningar och förråd, så de drog sig norrut mot Flandern. Dessutom behövde kung Edward en försvarbar hamnplats där han kunde omgruppera. Valet föll på Calais vid kanalkusten. Eftersom fransmännen var försvagade och inte kunde undsätta staden intog engelsmännen den i augusti 1347 efter nästan ett års belägring. I det större perspektivet skulle dock hundraårskriget rasa vidare ända fram till 1453 utan något definitivt avgörande. Som ett intressant sidospår kan dock sägas att den engelska kronan höll staden Calais ända fram till 1558, långt efter att kriget var slut. Det var också Englands sista besittning på det franska fastlandet.
 
 
Analys
 
Moderna historiker har velat se detta slag som en viktig milstolpe i den medeltida militärhistorien. Efter Crécy firade långbågen ytterligare triumfer och man kan hävda att en taktik med kombinerade vapenslag, dvs ett utnyttjande av styrkorna hos såväl kavalleri som skyttar och infanteri slog igenom på bred front. Perioden innan, högmedeltiden, kan något förenklat sägas ha dominerats av en tämligen enkel taktik där det tunga kavalleriet för det mesta körde över allt motstånd till fots.
 
Vidare har Crécy ofta använts som slagträ i diskussionen kring huruvida långbågen eller armborstet var det bästa avståndsvapnet. Låt oss först gå igenom långbågens fördelar. För det första kunde långbågen skjuta snabbare (minst dubbelt så snabbt enligt moderna rekonstruktioner, men ofta var övertaget ännu större, beroende på vilken armborstmodell som användes). För det andra hade långbågen något längre räckvidd.
 
Vilka fördelar hade då armborstet? Vapnet hade något bättre genomslagskraft när det kom till att penetrera rustningar, men här var även långbågen bra, så övertaget är litet. Generellt kunde båda vapnen penetrera rustningar på kort håll, men hade det svårare på längre avstånd. Rustningssmeder och vapenkonstruktörer tävlade ständigt om övertaget under medeltiden och båda delar utvecklades. Vidare var armborstet lättare att använda. Dels krävde det mycket mindre muskelstyrka än de tunga krigslångbågarna, dels var det förhållandevis enkelt att sikta och skjuta med, även om skytten saknade åratal av träning, vilket långbågen krävde för att hanteras effektivt.
 
Den engelska långbågen skulle visa sin effektivitet många gånger under hundraårskriget. Dock ger slaget vid Crécy en orättvis bild av långbågens överlägsenhet gentemot armborstet. Som vi såg ovan hade engelsmännen betydligt bättre förutsättningar i form av vila och en högre utgångsposition. Kanske gjordes också misstag från de genuesiska armborstskyttarnas sida. Om det var så att de sköt för tidigt eller inte strängade av vapnen trots ösregn försämrade de radikalt sina möjligheter att vinna.
 
Hur som helst skulle båda vapnen överleva medeltiden och endast fasas ut framåt år 1600, när krutvapnen tog över slagfälten. Dessa var inte bättre än sina strängade föregångare, men det var så mycket enklare att producera kulor än pilar och skäktor och krutvapnen krävde så mycket mindre träning än framförallt långbågen att de ändå blev att föredra för den tidigmoderna epokens härskare och fältherrar.

Falu koppargruva

Mitt besök i Falun avslutades med metall, men av en annan sort än den på festivalen, nämligen koppar.
 
Eftersom jag åkte ensam till festivalen i år delade jag inte rum med någon jag kände och andra natten på vandrarhemmet fick jag därför en okänd rumskamrat. Vi träffades bara kort när vi kom tillbaka från de sista spelningarna, så jag lärde aldrig känna honom. Däremot lärde jag känna hans snarkningar. På morhonkvisten väcktes jag betydligt tidigare än jag hade planerat av ljuden från ett sågverk modell större uppifrån överslafen. Därför gick jag upp tidigt, duschade och åt frukost och hade plötsligt ett antal timmar tillgodo innan mitt tåg hem skulle avgå.
 
När jag funderade över vad man kunde tänkas hitta på i Falun på en söndagförmiddag slog det mig att jag kanske skulle kunna besöka Falu koppargruva. Sedan tidigare visste jag att gruvan under många hundra år var en grundbult i den svenska ekonomin. Dock hade jag aldrig besökt en gruva, så när jag såg att det gick att gå på guidad visning nere i gångarna slog jag till.
 
Gruvområdet låg förvånande nära stadens centrum. Det var bara ca tio minuters promenad. Jag köpte en biljett till visningen och medan jag väntade på guiden fotade jag den huvudsakliga gruvgropen "Stora Stöten". Den bildades på 1600-talet genom ras. Man hade oplanerat urholkat berget med så många gångar (s k "orter"). Redan1655 hade flera av gruvhålen smält ihop genom ras, men 1687 skapade ett gigantiskt ras Stora Stöten. Mirakulöst nog dog ingen i raset, eftersom det skedde på en arbetsfri helgdag. (På den här tiden hade gruvan ca 1,000 arbetare, så det var en otrolig tur att ingen var där.) Senare ras på 1800-talet utvidgade Stora Stöten än mer, så idag är den 95 meter djup och 1,6 kilometer i omkrets.
 
 
Efter en stund dök guiden upp. Han var en trevlig äldre man med slokhatt. :)
 
 
Först fick vi sätta på oss hjälmar (till skydd mot att slå i huvudet eller eventuell fallande sten) och caper (för att våra kläder inte skulle kladdas ned med järnockra).
 
 
Något för modebloggen?
 
 
Sedan gick vi nedför en trappa inbyggd i en träställning. På vägen påbörjades visningen. Vi fick bland annat höra om Falu koppargruvas viktiga ekonomiska och politiska roll i den svenska historien. Exempelvis lärde jag mig att under en period på 1600-talet kom 2/3 av all världens kopparmalm från Falun... Sedan fortsatte vi ned till ingången till den faktiska gruvan.
 
 
Sedan gick vi länge i låga gångar. Jag försökte fota, men ljuskällorna var för få och för svaga för att jag skulle få till några vettiga bilder. Ofta kan det dock inte ha varit mer än kanske 175 cm högt i tak, viljet gjorde att jag fick huka mig. Träplankor låg på golven, men det plaskade av vatten runt och på dem och gul järnockra fastnade på byxbenen när man klev i pölarna. Till sist kom vi fram till en brytningssal från 1700-talet. Där berättade guiden om tillmakningsmetoden, som använts under många långa år. Man tände eldar mot stenen på kvällen efter arbetsdagen och sedan fick de brinna till sennatten när de släcktes. Sedan började man hacka på den nu sköra stenen tidigt på morgnarna.
 
 
Sceneriet med utspridda ljuskällor i gruvmörkret gav närmast mytologiska associationer. Skulle inte detta kunna vara Svartalfheim?
 
 
Sedan kom vi ner till ett lodrätt schakt som sammanlagt var ca 200 meter djupt och därför anslöt till många olika brytningsplatser på olika "våningar" nere i gruvan. Väggarna var förstärkta med stabilt timmer och en korg fäst i rep av oxhudar hissades upp och ner.
 
 
Korgen fraktade både stenkross och människor. Det var nämligen den snabbaste vägen för gruvarbetarna.
 
 
På en sådan korg kunde ett tiotal arbetare åka ned. Man stod med en fot på kanten av korgen och ett ben dinglande fritt och höll i sig i repet. Det värsta var dock att korgarna inte stannade, utan när man kom till den nivå man skulle av på fick man helt enkelt hoppa från den lätt gungande korgen. Kolla på bilden nedan så ser ni avståndet till kanten. Kom ihåg att det var 150 meter kvar ned i schaktet... Underligt dog få arbetare av just fallskador, även om många dog av andra orsaker. Det hände till och med att dödsföraktande arbetare gled ned längs repet med huvudet före, troligen för att visa sig häftiga för kollegorna...
 
 
Sedan fortsatte resan ned genom mörkret:
 
 
Gaslampor ersatte facklorna i gruvan, men blev självklart senare utkonkurrerade av elektriciteten.
 
 
Tursasnor? Nej, järnockra på väggen.
 
 
Vi var som djupast 67 meter under jord, men det allra djupaste delarna ligger nästan 450 meter under marknivå. En stor del av dessa är idag vattenfyllda. Man måste kontinuerligt pumpa för att gruvan inte ska fyllas med vatten och i modern tid har man inte bemödat sig om att hålla de djupaste nivåerna vattenfria. Här ser ni en trappa som leder vidare ned i djupet. 
 
 
Mängden gruvgångar är enorm. Det finns 30 km av gruvgångar som man ännu kan nå och 50 km som nu är vattenfyllda. Alltså finns det sammanlagt 8 mil av gruvgångar nere i mörkret! Där nere i vattnet står också övergivna maskiner som det inte var värt att ta upp. Gruvans sinnessjuka omfattning blir än mer imponerande av faktumet att det med de gamla metoderna tog vansinnigt lång tid att göra framsteg. En arbetare kunde på en månad hugga bort ca en kubikmeter sten om han jobbade ensam och av den kubikmetern var i bästa fall 3 % användbar kopparmalm! Tidsperspektiven och människornas tålamod svindlar.
 
 
Vart leder månne sådana mystiska portvalv som det här nedanför? Suggestivt!
 
 
Det här hade varit ett utmärkt litet hörn i ett äventyrsskräckspel i stil med Amnesia eller Penumbra. Gaslampan känns lagom gammal och Lovecraftiansk.
 
 
Efterhand började vi röra oss uppåt igen. Vi klättrade uppför trätrappor som den här nedanför. Invid trappan fanns det en mörk pöl eller liten sjö. Den var svår att fånga på bild, men den kändes värdig "the Watcher in the Water"... Ni kan ana den nere runt stolparna på den här bilden.
 

Apropå vatten berättade guiden också historien om Mats Israelsson (som jag i och för sig hade hört förut), en gruvarbetare som försvann spårlöst utanför arbetstid 1677. Han hittades 42 år senare (1719) när man tömde en 500 fot djup vattenfylld sänkning. Troligen hade han gett sig ned ensam för att hämta något verktyg eller dylikt och på något sätt trillat ned. 42 år senare var hans kropp fortfarande bevarad av det vitriolhaltiga vattnet och han blev igenkänd av sin gamla fästmö, som nu var en gammal gumma, medan han var ett oförändrat lik. (Nedan syns ett tämligen misslyckat försök att fota den svarta vattenytan.)
 
 
 
Till sist fick vi på vägen upp också höra sägnen om bocken Kåre. Den berättar att getabocken Kåre en dag kom hem till sin ägare alldeles rödfärgad om hornen och benen. Det var då bonden ifråga anade att det var något särskilt med myren på platsen, började gräva och fann de första kopparfyndigheterna. Guiden berättade dock att mycket lika historier berättas om nästan alla gruvor i Europa. Det är mest vilken sorts djur det var som hade blivit rödfärgat som skiftar. (Ser ni den lilla geten på bjälken där?)
 
 
Om nu bocken Kåre skulle ha funnits så plaskade han runt i myren för mycket länge sedan. Arkeologiska undersökningar visar att fyndigheterna kan ha börjat brytas här så tidigt som på 800-talet. Här nedan ser ni en bild från gruvmuseet (som jag också passade på att besöka, men det bleknade i jämförelse med visningen i själva gruvan). Den visar hur myren kan ha sett ut innan den började påverkas av människor. (Än längre tillbaka, långt långt in i förhistorisk tid var myren en sjö.)
 
 
Bilderna kan ändå inte fånga stämningen eller djupet i många av miljöerna, så jag kan varmt rekommendera ett besök om ni är intresserade av historia eller bara av ett äventyr nere i djupet!
Visa fler inlägg