Filmrecension: "Útlaginn" (Outlaw/Till sista blodsdroppen)

(I texten nedan har jag försökt att undvika spoilers i möjligaste mån.)
 
 
Här är länken till själva filmen: https://www.youtube.com/watch?v=yahCfYMs62Y
 

Idag tänkte jag recensera en film jag just har sett, men som jag har fått leta länge efter. Filmen ifråga heter "Útlaginn" och är en isländsk kreation från 1981. Titeln betyder "den fredlöse" på svenska, men i Sverige fick den det fåniga namnet "Till sista blodsdroppen". Jag fick först höra om den här filmen i ett samtal med min (nu bortgångne) universitetslärare i nordiska språk, Rune Palm. Efter att jag klagat på att det inte fanns några filmer eller serier som skildrade vikingatiden korrekt tipsade han mig om den här filmen och menade att den var den enda riktigt realistiska vikingafilm han sett. I flera år sökte jag lite håglöst efter den, men den verkade bara vara tillgänglig att köpa på VHS på Island, vilket inte kändes som en särskilt lockande lösning. Nu finns dock filmen  upplagd i sin helhet på Youtube, med engelska subtitles.
 
 
Bakgrund
Filmen bygger mycket nära på Gisle Surssons saga, vilken brukar räknas som en av de bästa islänningasagorna. Den har jag läst sedan tidigare. Sagan härör antagligen från sent 1100- eller tidigt 1200-tal och finns bevarad i två handskrifter från 1400-talet. Sagans författare är okänd, men man kan anta att han var en präst bosatt på samma del av Island där handlingen utspelar sig, i och med att lokalkännedomen är mycket god. Handlingen utspelar sig dock på mitten av 900-talet och det är möjligt att sagan till viss del har ett ursprung i verkliga händelser under den sena vikingatiden.
 
Introduktion till handlingen
Handlingen kretsar kring Gisle Sursson och hans nära släkt. I filmens första scen sitter fyra män och ska svära en trohetsed till varandra: Gisle, hans bror Thorkell, hans svågrar Vesteinn (hans hustrus bror) och Thorgrim (hans systers man). Thorgrim ångrar sig dock i sista ögonblicket och vägrar att svära med Vesteinn, för att han menar att det är stort nog ansvar att lova att hämnas dem man bryr sig om. Han bryr sig inte om Vesteinn och vill därför inte inkludera honom i eden. Gisle blir arg och vägrar då i sin tur att svära med Thorgrim. Denna scen sätter tonen och förebådar att ödets nycker kommer att leda dem alla på en tragisk bana mot ond bråd död. Själva våldet sätter igång när Thorkell hör sin hustru skvallra om att hon och Vesteinn haft en relation som ungdomar och att hon fortfarande är kär i honom. Vad som sedan händer får ni se själva...
 
 
Omdöme
Det finns mycket att gilla i den här filmen. För det första är det en engagerande historia om kärlek och hämnd, där människor hamnar i kläm och tvingas till desperata handlingar utifrån det normsystem de lever i. Om man tittar lite noggrannare finns det många likheter mellan moderna hårdkokta historier och den här typen av blodsfejd.
 
För det andra är skådespeleriet och manuset mycket bra. Framförallt står Arnar Jónsson, som spelar Gisle, och Ragnheiður Steindórsdóttir, som spelar hans hustru Auður, för lysande rollprestationer. Dialogen och skådespelarnas sätt att utföra den ligger nära stilen som de isländska sagorna använder, det vill säga kargt och ofta ordfattigt. Karaktärernas inre liv visas av deras handlingar och återhållna ansiktsuttryck snarare än av vad de säger. Det subtila skådespeleriet och glimtarna av humor och glädje blir dock än mer rörande när mycket av filmen är så bister.
 
För det tredje är musiken väldigt snygg. Den är mycket sparsmakad och består till stor del av körer men adderar verkligen till stämningen i det karga isländska landskapet under mulna skyar.
 
 
Vidare är det här den mest historiskt trogna film jag har sett om vikingar, kanske överhuvudtaget om äldre historia. Det säger jag inte ofta. Alltifrån beväpning, mode och arkitektur till religion, beteendemönster och sedvänjor ligger mycket nära det vi vet om vikingatiden. En sak som många antagligen kommer att haja till över är "bandy/hockey-matchen" rätt tidigt i filmen, men det är ett bra försök att skildra den sport kallad Knattleikr som spelas i flera isländska sagor (även i denna såklart).
 
Vad är då filmens svagheter? Den största är svårigheterna för en oinsatt tittare att hänga med på vem som är vem i början. Släktskapsförhållandena är ganska komplexa. Männen är rätt lika och har alla skägg och många scener i början är dessutom mörka, när folk smyger omkring på natten. Det gör att det kan vara lite knepigt att hålla koll och det hade kanske regissören Ágúst Guðmundsson kunnat lösa genom att plocka in skådespelare som såg lite mer olika ut. Dock ska ju de flesta vara nära släkt, så det är kanske logiskt. ;)
 
För att hjälpa er att avnjuta filmen problemfritt har jag dock satt samman ett litet släktträd! Visst är jag snäll? Se skillnad på skäggen får ni dock göra själva. ;)

 
Den andra svagheten är filmens brist på specialeffekter. I och med att den är gjord på en relativt liten budget så tidigt som 1981 har man fått använda ganska enkla klippningsknep i stridsscenerna, vilket gör att det kanske inte alltid ser extremt häftigt ut på det sättet som en modern filmpublik är van vid. Dock är det inget större problem, då man har varit medvetna om begränsningarna och visat saker med vinklar och klippning så att det inte stör. Den enkla och raka tonen i filmen gör också att våldet på ett sätt känns mer laddat och verkligt än Hollywoods koreograferade strider.
 
Sammantaget är det här en mycket bra film som tjänar ihop till:

 
#1 - - Nicklas:

Jag gillar att du inte drar ner betyget för bristen på specialeffekter! Inte riktigt min typ av film kanske, men det är kul att se något annorlunda ibland. Mycket bra recension, jag ser fram mot nästa!

Svar: Tack! :)
Nej, jag förstår att det inte är din filmgenre, men jag får försöka ta något mer i din smak nästa gång.
jartecken.blogg.se