Rollspel längs Anduin

När vi senast lämnade gruppen hade de precis nekats inträde i byn Stenevad men ändå lyckats luska ut att mannen de följde, Oderic, hade återkommit i hemlighet, stulit en båt och färdats över Stora floden till västra stranden. Äventyrarna bestämde sig för att följa efter genom att smyglåna en båt från byn. Eftersom alla inte är särskilt lätta på foten fick alven Caranthir smyga ned till bryggorna, lossa en eka och ro den nedströms en bit, där han mötte de andra. De rodde över den korta biten till andra stranden (Anduin är ovanligt smal just här) och lämnade båten fullt synlig, så att bybefolkningen skulle kunna hämta tillbaka den. Caranthir yrkade på att de skulle börja söka redan under natten, men blev nedröstad och letade lite ensam med föga framgång.
 
Nästa morgon fann gruppen en annan eka längre söderut längs med västra stranden, under ett pilträd som lutade ut över vattnet. Troligen var detta den båt Oderic hade stulit för att färdas över floden med. Invid båten fanns fotspår i sanden som ledde i sydvästlig riktning, så gruppen började färdas i den riktningen och försökte att leta efter fler spår. Tre dagars färd följde, med den sydvästliga kursen gradvis vridande mer rakt söderut. Gruppen visste föga om vad som väntade där. Det enda de hade en vag aning om var att de förr eller senare borde nå Liljeälven om de fortsatte i samma riktning. På vägen fann de fler fotspår, ett avbrutet knivblad (med nordmannamönstersmide på) invid resterna av en lägereld samt ett upphugget snår i en sänka.
 
På tredje dagen började gruppen närma sig ett skogsområde. Det var ingen större skog, men klart större än de dungar de dittills hade passerat. Med en stunds vandring kvar till skogspartiet fann de spår efter en strid i en glänta. Träsplitter (troligen från en sköld), ett avbrutet spjutskaft, en blodstänkt läderremsa och nedtrampat gräs i en cirkel runt en än mer upptrampad punkt fick gruppen att ana att mannen de förföljde hade blivit överfallen och stridit mot fiender som kommit från flera håll. Det fanns dock knappt några blodspår och verkligen inga lik. De letade sig försiktigt fram emot skogen och drog slutsatsen att en större grupp dvaldes i närheten. Träd hade huggits ned för ved, enkla stigar hade trampats upp och djurlivet var bortskrämt.
 
Försiktigt fortsatte äventyrarna in i skogen. Plötsligt stannade alven Caranthir dem, då han hört något misstänkt. Han varnade övriga om att en grupp män var på väg mot dem, dock inte för att de var upptäckta. Gruppen gömde sig lyckosamt och insåg att gruppen om fyra män troligen var en patrull som vaktade någon form av läger i skogen. De bestämde sig för att inte överfalla sina fiender utan gav Caranthir i uppdrag att hålla ögonen på dem och varna om de skulle komma tillbaka åt samma håll, medan de övriga tre sökte efter ett hemligt sätt att ta sig fram emot lägret. De lyckades i skydd av täta buskage ta sig nära vad som måste kallas ett improviserat härläger. Lummiga ekar stod i närheten, så Geirmund klättrade upp och fick senare med sig hela gruppen upp. Till sist även Caranthir när han följt patrullen tillbaka.
 
Härlägret bestod av uppåt femtio råbarkade män från olika folk: rohirer, andra nordmän och enstaka män från söder och öster. Förutom dessa fanns en grupp kvinnor och barn där, samt en del trälar. Sammanlagt var dessa andra kanske ett tjog, så lägrets invånare var runt sjuttio stycken. I mitten av de många lägereldarna och mindre djurskinnstälten fanns ett större ledartält. En gång hade det varit vitt men var nu solkat. Utanför det låg stockar uppställda som sittplatser runt en lite större eldplats. På stockarna satt en man i äldre medelåldern i något dyrare, om än slitna, kläder. Hans hår och skägg var en gång blonda, nu vitnande och drog sig tillbaka från skallen. Han var dock storvuxen och maskulin och talade vänligt med en ung, blond man i nordmannadräkt och svärd utan skida.
 
Gruppen gissade att den unge mannen var den Oderic de förföljde och Caranthir kunde ge dem det troliga namnet på den andre. Patrullen hade talat om sin ledare under namnet Vardar. Dessa namn bekräftades senare för gruppen genom enstaka högljudda tillrop och samtal som hörde ännu bort till dem. Även om denne Vardar var vänlig mot Oderic verkade många av de andra krigarna skeptiska och kastade misstänksamma blickar mot nykomlingen. Oderic var dock ingen fånge, utan fick gå fritt, sova i lägrets utkant och till och med ta promenader ut ur lägret. Efter många timmars spanande från trädet konstaterade gruppen, och särskilt Nyrad, att Oderic verkade obekväm, plågad och rastlös, samt att han var förföljd. Trots att den som skuggade honom, en medelålders man med grymt utseende och ärriga kinder, var ytterst skicklig och Oderic inte märkte något lyckades gruppen uttyda det från sin upphöjda position. Även när Oderic lämnade lägret skuggades han, som det verkade, på uppdrag av Vardar.
 
Gruppen beslöt sig för att sova, utom Caranthir som vakade, då han helt tappat förtroendet för människors vakthållningskunskaper efter orköverfallet häromsistens. Lägret vaktades, så det skulle ha varit våghalsigt att försöka kasta sig in i det och rycka Oderic med sig. På morgon väckte Caranthir de andra och kunde rapportera att natten varit innehållslös. Äventyrarna rådslog och bestämde sig för att det bästa sättet att få tag på Oderic var att hoppa på honom och skuggan samtidigt medan de var utom hörhåll från lägret, om Oderic gick på en ny promenad. Efter fler samtal med Vardar gick mycket riktigt den unge mannen ut i skogen igen, förföljd på samma sätt som förut.
 
Man bestämde att Holti skulle spela en vilsekommen köpman inför Oderic och att skuggan skulle överfallas av den övriga gruppen medan han var distraherad och såg på mötet. Holti klev ut framför Oderic och blev genast hotad med draget svärd men fick honom att tveka när han berättade sin bluffhistoria. Bevakaren såg spänt på och Caranthir lyckades smyga sig riktigt nära men precis när han skulle kasta sig över honom reagerade mannen. Alven var tyst, men mannen var oerhört på sin vakt och snabb som en vessla och kastade sig undan. Detta rabalder fick Oderic att vända uppmärksamheten ditåt och springa tillbaka med draget svärd. Han visste ju inte att han varit skuggad, så han såg en av sina nya kamrater ställd emot tre okända äventyrare: alv, dvärg och människa. Holti sprang efter och så startade en besynnerlig strid där Oderic och hans skugga stred mot äventyrarna.

Gruppen gick in för att slå ut banditen så fort som möjligt, medan man inte ville skada Oderic i onödan. Medan de andra nötte ned hans kompanjons motstånd och Nyrad till sist slog honom medvetslös lyckades Geirmund med konststycket att slå såväl Oderics svärd som hans yxa ur hans händer kort efter varandra, vilket var tur, då Oderics skicklighet med svärdet märktes snabbt.
 
Obeväpnad och ensam mot fyra lyssnade till slut den unge hetsporren på Holtis lugnande ord och gav sig. Efter en motsträvig diskussion fick Holti också Oderic att gå med på att lämna över sig till gruppen för att återvända till Beorn och ta sitt straff, genom att bland annat påpeka för denne att han kunde få ett mildare straff om han följde med frivilligt. Då slapp det dock ur den unge mannen att Vardar och dennes män tänkte angripa beorningarnas södra områden. Vardar hade sagt sig ha gammalt kungsblod i ådrorna och lyckats samla detta band av rövare och ärrade krigare runt sig för att gradvis plundra sig norrut genom Rhovanion och kanske till sist skapa sig ett eget rike. Löjeväckande kan tyckas, men mot beorningarnas södra områden var hotet reellt. Oderic hade velat mellan löftet om ära och ett nytt liv och vetskapen innerst inne att Vardar inte var en god man.
 
Oderic ville nu skydda sin by Stenevad genom att erbjuda sig att leda Vardars män i en fälla, men gruppen litade inte på honom. Dels var de rädda att han skulle ändra sig, dels var de rädda att Vardar skulle dra slutsatser när hans avdelade spion inte kom tillbaka och Oderic hade blåslagna händer. Istället lät de mannen ligga, tog med sig Oderic, som fick gå utan rep mot ett löfte om att inte försöka rymma, och lovade honom att de på vägen skulle varna Stenevad för det ankommande hotet.
 
Gruppen marscherade hårt och tvingade sina trötta kroppar att ta sig fram betydligt snabbare än vanligt. De fann båten de hade lånat återbördad, men Oderics gömda båt var fortfarande kvar. Holti rodde över ensam och obeväpnad och förhandlade med bybefolkningen på bryggan och denna gång gick det bättre, i och med att han återlämnade båten och kunde berätta att de tillfångatagit Oderic. En okänd kvinna i gruppen frågade hur Oderic mådde och han kunde försäkra att allt var väl med honom. Byns taleskvinna Bestla blev också varnad för hären från söder och byborna beslöt sig för att lämna sina hus. "Hellre dem än oss" resonerades det. Gruppen erbjöds också sovplats, så länge Oderic hölls utanför byn, men de avböjde artigt och sov återigen utomhus.
 
Marschen fortsatte sedan mot norr och de anlände till Beorns hus utan några vidare problem, annat än trötthet och ömmande kroppar. Väl där överlämnades Oderic till Beorn, men alla tankar på rättegång fick uppskjutas när gruppen levererade nyheterna om Vardar och de fredlösa. "Folket längs floden ska inte behöva utstå detta så länge de står under mitt beskydd" sa Beorn. Sällskapet sov i Beorns hall över natten och när morgon kom hade Beorns bud hunnit samla en här i ungefär samma storleksordning som Vardars, det vill säga runt femtio man. Oderic bönade och bad Beorn att få strida mot rövarna och efter att ha svurit vid sitt blod att han skulle ge sig till doms efter striden gick björnmannen med på detta. Beorn tackade äventyrarna för hjälpen, förutsatte att de skulle medfölja till striden och lämnade sedan helt sonika sin här och satte iväg söderut ensam, efter att ha lämnat över ledarskapet till sin huskarl Arnulf.
 
Arnulf ledde hirden söderut och förklarade för äventyrarna att de skulle ansvara för sektionen mellan centern och högerflanken när det väl kom till strid. Själv skulle Arnulf leda centern och ha Oderic där, under viss uppsikt. Sällskapet gick med på detta och frågade också beorningen var man tänkt sig att möta fienden. Denne förklarade att ursprungsplanen var att marschera mot Gamla Vadstället och möta fienden där. Ridande spejare var dock utsända i förväg, så om Vardar istället sökte korsa floden längre söderut på något sätt skulle man veta det och kunna ändra sina planer.
 
Där lämnade vi äventyret för denna gång, på marsch mot striden...