Försenad fortsättning på rollspelsäventyret

Den fem äventyrare starka gruppen lämnade Glóin och Balin, hämtade ut hästar till alla, en ponny till Nyrad och en extra packhäst innan de gav sig av från Esgaroth. Färden anträddes i nordvästlig riktning, mot Mörkvedens bryn, i syfte att gå norr om skogen, i linje med dvärgarnas förslag.
 
Det var en förhoppning hos gruppen att träffa på några av skogsalverna i skogens norra delar och se om de kunde få ytterligare information om de områden de skulle passera. De första dagarnas färd gick smidigt och snabbt i det fina sommarvädret. Deras färd ledde dem dock stadigt mot kallare områden där även sommaren var en aning kylig.
 
Efter att de nått skogens nordöstra hörn insåg Caranthir att någon var på väg mot dem. Ganska snart anade han att det var en av Thranduils patruller. Han och Holti gick då in i skogen för att möta dem. De var tre till antalet, ledda av en viss Malfindir som svarade på de båda äventyrarnas frågor så gott han kunde. Han visste inte alltför mycket om de kulbeklädda områdena norr om skogen, förutom att de var relativt svårframkomliga och mycket folktomma. Han berättade att det inte fanns så många djur heller, förutom en del renar och ganska mycket sjöfåglar i bergssjöarna. Då äventyrarna tolkat Thrórs dikt som att Dáin låg begravd i anslutning till en sjö frågade de särskilt efter sjöar och efter berg som kallades Nordens spjut. De fick dock inte mycket till svar då Malfindir sa att det fanns gott om de förstnämnda och att han inte kände till något om det senare.
 
Sällskapet färdades sedan vidare, aningen missnöjda med bristen på ny information. Precis som de blivit varnade för gick färden betydligt långsammare när de väl kommit in bland kullarna. De lyckades dock till en början hitta vägen relativt väl genom det deprimerande grå landskapet. Efter ett par dagars färd bland kullarna stötte de dock på en hög åsrygg och tvingades välja på vilken sida av den de ville färdas. De valde den norra sidan för att komma närmre bergen som tornade upp sig på deras högra sida. De var nämligen oroliga att missa eventuella sjöar eller bergstoppar som dikten kunde syfta på.
 
Färden blev snart än svårare. Nästan en hel dag spenderades med att söka efter vägar västerut i det alltmer kuperade landskapet och endast en än nordligare rutt löste problemet. När de väl kommit till bergens fötter hittade de dock en mer framkomlig väg igen som till slut ledde dem fram till en oval bergssjö. Noggrant sökte de runt sjöns stränder, men hittade inget av intresse överhuvudtaget.
 
Under nästa del av resan blev en av hästarna allvarligt halt och fick slaktas och ätas som middag när de kommit fram till nästa bergssjö. Denna gång var strandkanten lite mjukare och gruppen fann faktiskt rester efter en mycket gammal dvärgyxa, men vidare efterforskningar gav inga mer resultat. En bit in på färden dagen efter uppträdde dock spår efter att någon passerat i närområdet nyligen. Gruppen blev mer på sin vakt och höll utkik efter ytterligare spår. De fann en del svårtolkade tecken som kunde tänkas förstärka tesen att någon gått i öst-västlig riktning endast ett par dagar före dem.
 
Till sist såg de spårens upphov i fjärran: en grupp om fyra män iklädda läder- och pälsdräkter, beväpnade med pilbågar. När sällskapet red ikapp dem verkade de inte ha några fientliga intentioner. Den ende medelålders mannen bland dem presenterade sig som Ravn och förklarade att han och hans unga kompanjoner tillhörde en nomadisk stam som just nu jagade ren här uppe. Den övriga stammen befann sig ett antal dagsmarscher bort och dessa var en utskickad jaktgrupp. Eftersom Ravn tyckt sig se spår av orker i området frågade han om de fick slå läger för natten tillsammans med äventyrarna, vilket de inte hade något emot.
 
Efter nästan halva natten väckte dock lägrets vakter de övriga med rapporter om att en stor skara orker (och, att döma av ljudet, även vargar) verkade vara på väg emot dem. Varifrån de kommit var oklart, men troligen ned från bergen. Nu närmade de sig snabbt lägret från öster. Äventyrarna var först rådvilla, men när Ravn berättat att han kände till ett gammalt kullfort i närheten bestämde man sig snabbt för att försöka ta sig dit för att ha en försvarbar plats att hålla emot det kommande angreppet.
 
Nu följde en jakt med orkerna hack i häl. Hästarna klarade sig dåligt på det ojämna underlaget och Holtis häst stöp och fick lämnas. När de väl kom fram till fortet var orkerna inte mer än några hundra meter bakom. Fortet ifråga visade sig vara en kulle på vilken det stod en mycket gammal jordvall som troligen var resterna av ett mycket gammalt försvarsverk. Utanför jordvallen fanns dessutom en utgrävd torrgrav, vilket gjorde det mycket svårt att ta sig över kanterna. De enda bra vägarna in i fortet var öppningar i jordvallen på östra och västra sidan. Dessa var smala och kunde hållas av tre man i bredd. Upp till dem löpte slingriga, smala stigar uppför kullen. 
 
I mitten av fortet fanns en stenstod med underliga, olycksbådande ristningar, men sällskapet hann inte lägga någon vikt vid dem. De startade en eld i mitten för att lysa upp striden och komma på mer jämn fot med de mörkerseende orkerna. Mörkret gjorde också att äventyrarna inte ens på ett ungefär kunde avgöra hur många fler fienderna var, bara att deras antal översteg försvararnas flera gånger om. De delade upp styrkorna mellan de två portgångarna. Nyrad, Ravn och Holti höll den ena, med Caranthir bakom som bågskytt, medan Gundowald, Hild och en av de unga jägarna höll den andra. De sista två nordmännen höll man i reserv i cirkelns mitt.
 
Med ett tjut kastade sig de första orkerna uppför kullen på båda sidor. De verkade vara de minsta, vilka fick ta den första stöten från fienden. Främst beväpnade med långa dolkar stod de sig slätt mot försvararna. Caranthir sköt ner en och sårade en redan på vägen uppför kullen och försvarna på båda sidor firade triumfer. Framförallt utmärkte sig Gundowald, vars långskaftade yxa snabbt skördade ett antal blodiga offer i vätteskaran.
 
Till slut verkade den första anfallsvågen dö ut. Medan en ny laddning fiender rörde sig som skuggor upp genom mörkret klev en väldig ork upp längs kullens fot på östsidan och röt med en dundrande stämma: "Ni är dömda, där uppe i ert gömställe. Ni kommer att dö här. Jag är Gorgol slaktaren."
 
Mitt i stridens hetta lämnade vi dem för denna gång.
 
 
Visa fler inlägg