Äventyr i Norden

När vi lämnade äventyrarna senast var de inringade på en kulltopp söder om Grå bergen. De omgivande styrkorna bestod av orker, ledda av en viss Gorgol som just vrålat ut att han skulle dräpa dem. Efter att ha slagit tillbaka ett vekt första angrepp väntade nu ytterligare anfallsvågor på att skölja uppför kullens sida. Bland de mindre orkerna fanns nu ett antal något större och bättre beväpnade krigare. Liksom förut bevakade Gundowald, Hild och Holti kullens västra sida, medan Nyrad, flankerad av nordmännen Aleinn och Ravn, höll östra sidan.
 
Även om denna andra samling orker gjorde bättre motstånd än sina föregångare slogs även de tillbaka av våra hjältar. På östra sidan gjorde Nyrad äntligen påtaglig skada med sin stridshacka, medan Gundowald på västersidan fortsatte att hacka ned sina fiender. De orker som föll fylldes på med nya och några lätt beväpnade klättare lyckades dessutom ta sig över jordvallen från flanken. Caranthir och de båda unga jägarna som inte försvarade portgångarna försökte skjuta ned dem, men bara Caranthir lyckades i sitt uppsåt.
 
Gorgol banade sig nu väg uppför östersidan och då attacken verkade tappa kraft på västra sluttningen bestämde sig Holti för att byta sida och hjälpa till där det som bäst behövdes. Han gav sitt spjut och sin sköld till den unge jägaren Lyngvi som dock dräptes nästan omedelbart av ett sabelhugg i bröstet. Samtidigt hamnade hans kamrat Sigvard i en desperat rullande knivstrid mot den överlevande av de klättrande orkerna, ur vilken den unge nordmannen till slut gick segrande.
 
Nyrad fick sin sköld kastad till sig och släppte hackan för svärdet för att bättre kunna försvara sig mot den väldige Gorgols anstormning. Med hjälp av utslungade förolämpningar piskade han denne att kasta sig in i ett oövertänkt angrepp. Runt Nyrad sårades jägarnas ledare Ravn i knäet och den unge Aleinn stupade, men dvärgen höll stånd med sköld och ringbrynja. Gorgols väldiga attacker mattades av välriktade pilar från Caranthir och sedermera även Holti. Till sist spände Holti sin stora båge och sände iväg en pil som genomborrade orkens rustning och trängde genom hans mellangärde. Med ett fasansfullt dödsvrål föll vättehövdingen baklänges och gled död nedför slänten.
 
Detta knäckte hans truppers moral och de flydde åt alla håll i mörkret, trots att de troligen fortfarande hade övertaget i kraft av sitt antal. Unge Sigvard sprang efter och dräpte i vilt raseri ännu en ork, vredgad efter kamraternas död och sin egen kamp för livet. Dock lugnade allt snart ned sig och brödraskapet kunde hjälpa Ravn och Sigvard att begrava sina fränder på kullen.
 
I denna matta timme före gryningen passade Nyrad på att undersöka det enda spår av stenarbete som fanns i kullfortet, nämligen den arbetade stenstod som stod i dess mitt. Han insåg snart att det var många hundra, kanske tusen år gammalt och att det inte var gjort av dvärgar. Caranthir identifierade sedan symbolerna som tillhörande Häxkungens rike Angmar, vars östra utkanter för ungefär tusen år sedan sträckt sig till dessa landamären. Gruppen enades om att det troligen rörde sig om en gränspostering för Angmars rike och ville så snart som möjligt lämna platsen.
 
När morgonen grydde syntes inga orker till längre. Sällskapet skildes från Ravn och Sigvard som gick för att söka upp sina stam någonstans längs Mörkvedens norra rand. Gruppen fortsatte sedan mot nordväst, dit Ravn hade pekat ut att Thorins hallar låg. När de närmade sig bergsmassivet kunde de urskilja det stora, breda berg som troligen var hallarnas hemvist, ett mycket högt berg nordost om det samt två vassa toppar mer rakt västerut. Då gruppen hoppades att dessa skulle vara de "Nordens spjut" som Thrór diktat om bestämde man sig för att försöka ta sig så rakt mot dem man kunde. Dock skulle det innebära att behöva korsa Skogsälven som var mycket stark, vattenrik och kall häruppe, nära källan. Då de nått älven bestämde de sig för att försöka leta efter en plats att korsa den på istället för att ta sig längre norrut och gå runt den, främst i rädsla över att förråden skulle ta slut. Efter flykten till kullfortet hade man bara en häst kvar och därmed mindre möjlighet att bära med sig proviant. Om den medförda maten skulle ta slut skulle man tvingas jaga eller samla, vilket tedde sig nog så svårt i detta karga landskap.
 
Först hoppades gruppen kunna korsa älven där en stor klippa fick strömmen att kröka sig, men bestämde sig för att det var för riskfyllt, då strömmen var mycket stark. Än längre norrut fanns dock en plats där älven smalnat. Där lyckades Caranthir ta sig över med ett rep. Tanken var att de andra skulle vada över, hållande sig i repet för att motverka den hårda strömmen. Detta lyckades, men vattnet var mycket kallt och de som varit i det insåg snabbt att de skulle behöva tända en brasa eller riskera köldskador. Sist kvar på andra stranden stod Hild och hästen. Hon protesterade och menade att hästen inte skulle klara att ta sig över och inte kunde hålla sig i repet, men de andra lyssnade inte på hennes råd. Rådet var dock vist för hästen halkade på stenar i mitten av strömmen, föll och spolades med ett desperat skri bort av strömmen. Detta skapade irritation hos Hild, men som tur var hade de andra åtminstone lastat av hästen dess bördor innan och därmed inte förlorat provianten. Nu var man dock tvungna att bära den helt själva.

Strax efter flodövergången lyckades äventyrarna som tur var finna en skyddad, mossig glänta med några björkar i som verkade bra att slå läger i och medan de gjorde upp en eld för att värma sin nedkylda ben lämnade vi dem för denna gång.