Mode

 
 
 
Det här måste ha blivit ett olycksfall i arbetet ... Det är ju åtminstone mest svart. Jag tror att bilden får tala för sig själv.

The Return of Darkness and ... Fashion

Månader har gått. Masteruppsatser har slutförts. Rykten har spritts om att fans av bloggen begått självmord alternativt börjat knyppla i desperation efter nya inlägg. Äntligen återkommer modebloggen. Som plåster på såren för att det har dröjt så länge visar bloggen den här gången den osminkade sanningen kring hur det kunde se ut i uppsatsprocessens mörkaste vrår. När det gick som allra tyngst och till och med mode, vilket ni ju vet är min stora passion, fick stå tillbaka. Bered er på något ni inte trodde.
 
 
 
Vi börjar på en gång.
 
* Hädelse och Life Metal! Vit tröja?!? Ja, jag har svikit er. I  de djupaste hålorna av självförakt och brist på ren tvätt kom en vit t-shirt med färgglada bårder fram ur gömmorna. Jag skäms och nämner inget mer om det.
* Svarta sportshorts. Det värsta med det hela är dock att jag inte ens skulle sporta. Jag tyckte bara att det var skönt att sitta i sunkiga shorts hemma. Avd: "Adam avslöjar sina snaskiga hemligheter".
* När det gäller håret hade jag uppenbarligen jobbat så mycket på uppsatsen att jag blivit sinnesförvirrad och fått för mig att jag var Lawrence av Arabien. Att den bästa huvudbonad jag hade för det var en röd handduk gör inte saken bättre i all sin Don Quixote-ska tragik.
* Glasögonen visar också att jag inte ens orkade försöka se mer Metal ut genom att sätta i linser.
* Mycket orakade kinder. Inga kommentarer.
* Till sist: Ser ni hur den Hatiska Black Metalminen har gett efter för ett apatiskt stirrande? Sådant gör masteruppsatser med en. Akta er, alla mina unga läsare! (Kandidatuppsatser kan i det här avseendet betraktas lite som gateway drugs, så se upp redan där. Lite B-uppsats har dock aldrig någon dött av och det är ju helt lagligt i Holland och holländarna uppvisar ju ingen högre frekvens av masteruppsatser...)
 
Nu har ni fått gotta er i mina svaga stunder. Jag hoppas att ni är nöjda! ;)
 
 
 
 
 
 

Rollspel

Efter ett uppehåll som varat i eoner fick jag till slut ihop rollspelsgruppen igen häromdagen och såhär klarade sig äventyrarna på Rhovanions vidder (eller det var nog snarare de trängre delarna av nämnda landområde, men ändå):

Sist vi lämnade dem hade de just lyckats befria Balin och Óin från kärrfolkets källare och rodde med raska tag norrut bort från faran. Det visade sig snabbt att de faktiskt var utom fara och resan hemåt förlöpte utan större vedermödor, annat än en viss uttröttning orsakad av resans längd och rodden uppströms. Väl framme vid Långa sjön möttes de av en lättad och jublande glad Glóin i stadens herres förgyllda båt.

Sommarmånaderna som följde spenderade gruppen i Esgaroth, med undantag av Theodbeorn som lämnade gruppen och for hem till sitt folk kring Karrock. Det var oklart om han någonsin skulle återvända och träffa de andra igen.

De av äventyrarna som stannade i Esgaroth ägnade sig åt att utveckla sina förmågor och knyta nya kontakter. Holti övade med sitt spjut, då han insåg att alven Caranthir var gruppens främste bågskytt. Dvärgen Nyrad insåg att han hade lärt från sina erfarenheter av det senaste äventyret och utvecklat sitt stridande under jord, vilket ju också varit en lång tradition i hans folk. Vidare gick han i lära hos en smed, men än så länge med oklara resultat. Geirmund tog det lugnare och fokuserade snarare på Sjöstadens värdshus och unga kvinnor. Caranthir införskaffade, genom ett familjebesök från Skogsriket, en båge av hans folks överlägsna hantverk. Tillsammans ägnade sig också åt att utveckla sin relation till Glóin, som efter den stora tjänst de gjort honom mer och mer börjat framstå som en gruppens beskyddare.

Efter några lugna månader på detta sätt i stadens famn och varandras sällskap befann de sig en dag på vandring söder om staden, nära stranden och ruinerna efter det gamla Esgaroth. En klar höstsol glittrade på de små vågorna och värmde sällskapet trots brisen över vattnet. Löven hade så smått börjat gå i rött och luften var klar som den bara är i början av hösten.

Plötsligt hörde de knäckta grenar och susande gräs och en pojke i tioårsåldern kastade sig ut från det närliggande skogsområdet och lyckades hulkande få ur sig att tre män försökte döda hans far en bit längre bort på stigen. Förutom Geirmund som reagerade med skepsis var brödraskapet snabba att lyda pojkens uppmaning och undsätta hans far. Efter en kort språngmarsch befann de sig i en glänta där en medelålders man stod med ryggen mot ett träd med en improviserad påk i form av en trädgren i händerna. Runt honom stod tre kända bråkmakare från Sjöstad med dragna svärd. Gruppen trodde inte en sekund på deras försök att argumentera för sin rättfärdighet i situationen och lät sig inte heller bevekas av råskinnens försök att köpa dem med det kommande bytet. Episoden förlöpte dock utan blodspillan, då Caranthir skrämde iväg de i grund och botten fega fienderna med en pil framför foten på en av dem och en hotfull framtoning.

Det tilltänkta offret omfamnade sin son, tackade sina räddare hjärtligt och presenterade sig som Baldor, en köpman från Dal på väg genom Mörkveden med varor till skogsmännen. Han hade uppenbarligen försökt hyra banditerna som vakter för den farliga resan men för sent insett sitt misstag och nu endast räddats av sin sons snabba fötter och äventyrarnas hårda framtoning. Vis av erfarenheten erbjöd han istället gruppen arbetet att följa honom genom den stora skogen, vilket de efter en kort stunds samråd accepterade.

Efter en kort sejour för att hämta tillhörigheter som var kvar i Esgaroth bar det av. Snart fick de reda på mer om både sitt sällskap och deras resplaner. Baldor berättade att han en gång varit en välbeställd handelsman i gamla Esgaroth, men att drakens angrepp och fall över staden slutade i både hans handelshus undergång och hans hustrus död. Den enda han lyckades finna och rädda ur lågorna var sin son Belgo. Han flyttade sedan med Bards skara till Dal, men trots det hade inte hans affärer som så många andras blomstrat igen. Därför kände han sig nu nödsakad att göra den långa färden genom Mörkveden för att sälja Dalska leksaker och metallredskap av alla de slag till skogsmännen. Sonen Belgo gav intryck av att vara en duktig pojke som hade tvingats ta ett stort ansvar och växa upp i förtid. Han försökte hela tiden visa sig nyttig på resan, speciellt sedan äventyrarna uttryckt tveksamheter kring huruvida han borde följa med.

Reseplanen var att möta flottare av Thranduils folk längsmed floden och fara med dem till alvkungens hallar, för att därifrån eskorteras av alverna till den Förtrollade ån. Från den punkten skulle den längsta och svåraste delen av resan vidta, ensamma och exponerade för alla skogens faror.

Mötet med flottaralverna gick som planerat och detsamma gällde resan uppströms. Vissa av sällskapets mer praktiskt lagda medlemmar tröttades dock något av alvernas ständiga tal om och utpekande av stjärnbilder som Menelvagor, Wilwarin, Edegil och Thorondun, men de höll tyst om det för reserons skull.

Väl framme vid Thranduils hallar lyckades sällskapet övertala Baldors kontaktperson Lindar att slippa vakta varorna utan istället få bekvämare rum högre upp i grottorna. Efter två avslappnande dagar av förberedelser hos alverna fördes de av Lindar på den första delen av resan till fots. Han och några medhjälpare ledde dem till den Förtrollade ån och skeppade dem dessutom över, men lämnade sedan gruppen med ett råd, "Lämna inte stigen!".

Efter denna första del av vandringen genom den del av skogen där alverna alltjämt dväljs framstod inte resans börda som så tung. Skimrande bokskogar med silverne stammar och rödskiftande höstlöv lyfte humöret. Dock visade sig vägen på andra sidan ån snabbt vara tyngre. Skogens skugga vilade betydligt tyngre här och vandrarna insåg att det skulle bli tungt att på åtminstone tre veckor inte ha verkligt öppen himmel över sina huvuden och en horisont framför sig. Med hjälp av lastponnyerna avlastades dock den fysiska bördan av resan något, även om skogens skugga vilade tung över flera av sinnena.

Efter ett par dagars resande upptäckte plötsligt Geirmund, som gick sist, hur pojken Belgo tappade en talisman som han uppenbarligen hade burit runt halsen. Den föll på vägen och pojken märkte inget. Av sina egna skäl och för att han inte dragit jämnt med Belgo stoppade Geirmund det relativt enkla smycket på sig utan att säga något. Senare samma dag upptäckte Belgo sin förlust och var otröstlig. Baldor förklarade att det var det enda minne pojken hade efter sin mor, men inte heller nu klev Geirmund fram och berättade om sitt fynd.

Den kvällen slog gruppen läger i vad Caranthir identifierade som en av alverna övergiven festglänta. Gräset hade vuxit högre sedan den användes, men lite himmel kunde ses genom lövverket och en liten, till synes frisk, bäck porlade fram längs gläntans utkant. Äventyrarna delade upp vakterna mellan sig, men under Geirmunds vakttimmar bestämde han sig plötsligt för att mot alvernas råd och bättre vetande ge sig ut på en vandring i skogen och lämna lägret obevakat. Efter en stunds kämpande genom den täta vegetationen och kolmörkret bestämde han sig dock för att återvända. Elden hade brunnit ut medan han var borta, men ingen skada verkade vara skedd. Med ett antal meter kvar till de sovande såg han dock att Baldor hade gått upp för att dricka ur bäcken. Efter att denne gjort det väckte han alla med ett illvrål. Han verkade totalt förändrad och kände inte igen någon, inklusive sin egen son. Alla försök att resonera med honom möttes av nonsens om draken, att han måste rädda någon och att han hade blivit kidnappad av dem som nu omgav honom. När Nyrad till slut försökte att fånga in honom hoppade han över bäcken och försvann rakt in i skogens mörker med en snabbhet man inte skulle ha väntat sig av en man med hans ålder och rondör. Äventyrarna bestämde sig för att dela upp gruppen. De båda bardingarna stannade med den mycket orolige Belgo och ponnyerna, medan Nyrad och Caranthir med facklor följde de djupa fotspåren från den flyende köpmannen.

Efter flera timmars långsamt följande i mörkret bröt gryningen fram, men ungefär samtidigt upphörde fotspåren. Mellan två trädstammar hade ett jättelikt spindelnät slitits av genom Baldors framfart, men sedan hade han uppenbarligen snubblat, trasslat in sig och blivit släpad därifrån. Efter att ha följt släpspåren en kort bit fann alven och dvärgen en glänta i skogen, i vilken två mycket stora stenbumlingar stod. Mellan dessa, som framstod som naturformationer, stod en ring av stående stenar. Mellan de båda större stenblocken löpte en veritabel bro av spindelväv och det bortre blocket, vilket var något L-format, var också täckt med det. Den högsta punkten på denna klippa verkade befinna sig ca 10 meter över marken och där hängde en gestalt invirad i spindelnät, uppenbarligen Baldor. Nyrad och Caranthir upptäckte sedan också att det närmre blocket, vilket var högre och smalare hade inhuggna trappsteg och en typ av skålform på toppen. De gick uppför den lavbeklädda stentrappan och skådade från klippans topp ned förbi den andra klippformationen. På andra sidan låg flera dussin spindlar stora som hundar och sov. Att rädda Baldor verkade endast gå att göra genom att antingen klättra upp på den L-formade klippan nära spindlarna eller att klättra över spindelvävsbron från det andra blocket.

De båda äventyrarna insåg att risken att väcka spindlarna var stor och vågade sig därför inte på någon räddningsexpedition ensamma, utan sprang av alla krafter tillbaka till stigen för att hämta de båda dalmännen.

Efter att de kommit tillbaka och en kort förklaring av läget givits lämnades Belgo sedan ensam vid stigen med ponnyerna efter att Caranthir hade bedömt att stigens alvkrafter skulle skydda honom tillräckligt. Pojken stålsatte sig och önskade bara att de skulle rädda hans far. Under språngmarschen tillbaka mot spindlarnas glänta hölls ett pustande rådslag. Äventyrarna kunde inte helt bestämma sig för vad de ville göra, men den improviserade planen stannade vid att Caranthir med sin båge skulle avleda spindlarna och låta dem följa honom ut i skogen medan bardingarna skulle rädda Baldor. Nyrad skulle finnas kvar på marken som reserv för att rycka in där behovet var störst.

Med dessa planer återvände gruppen till spindlarnas glänta och fann situationen oförändrad. Där, på farans tröskel, lämnade vi dem för denna gång.





Visa fler inlägg