Ännu mer rollspel i Midgård

Bloggen törstar efter inlägg, men just nu har jag inte tid. Därför blir det bara en försenad sammanfattning av rollspelsmötet för en tid sedan.
 
Äventyrarna lämnades i slutet av förra rapporten vid kanten av spindlarnas glänta, i färd med att försöka rädda den bortrövade Baldor från hans fångenskap i näten. För att göra det krävdes stor försiktighet. Sällskapet diskuterade igenom många olika planer men kom fram till att den bästa var att den smidige alven Caranthir helt enkelt klättrade upp på klippan och försökte att diskret skära ned Baldor utan att väcka spindlarna. De andra väntade som reserv på att angripa spindlarna om de verkade börja vakna.
 
Den smidige skogsalven började att klättra uppför klippan och trots svåra förutsättningar med spindelväv, plötsliga stigningar och ett allt längre potentiellt fall ett felsteg bort klättrade han flyfotat upp till toppen. Där lyckades han försiktigt hiva in nätpåsen med Baldor upp på klippan och skära ut honom. Denne var fortfarande omtöcknad och förvirrad, men förstod bättre än att beklaga att han blev räddad från spindlarna och följde Caranthir så gott han kunde tillbaka nedför klippan. Nedfärden blev en än större utmaning för alven då han också skulle hjälpa köpmannen ned. Dock visade han sin skicklighet även i denna uppgift och fick ned honom säkert till marken. Väl där tittade de andra nervöst mot spindlarna, men förutom vissa rörelser i sömnen verkade de helt stilla. Snabbt smygande förde därför äventyrarna Baldor tillbaka mot vägen. Denne följde fogligt efter, kanske för att minnena började återkomma, kanske för att han helt enkelt var tacksam för räddningen.
 
Väl tillbaka på vägen var Belgo oerhört lättad att se sin far välbehållen, men blev skrämd och ledsen av att denne knappt kände igen honom fortfarande. Äventyrarna diskuterade under dessa omständigheter att återvända den långa vägen österut, men avfärdade den planen när Baldor gradvis verkade återkomma alltmer till nuet. Dock var han fortfarande förvirrad och aningen distanserad i kontakten med sin son och förklarade att han efter att han drack ur floden hade förts åratal tillbaka, till när draken föll över Sjöstad. Det ledde till paniken, men därför var det också svårt att förlikas med att hans son hade vuxit sig så stor, även om minnena nu började återkomma.
 
Färden fortsatte och ytterligare ett par dagar senare överraskades de plötsligt av en massiv regnstorm. Framförallt Baldor och Belgo kände snabbt att de inte kunde fortsätta mycket längre under de hårda förhållandena. Regnet rann i veritabla floder från löv och grenar där det först stoppats av skogen. De båda bardingarna började att leta efter något bra ställe att slå läger på och upptäckte efter ett tag genom regnet att rök sipprade upp ur toppen på en jättelik avbruten trädstam. Uppenbarligen var trädet ihåligt och någon eldade där inne! Snart hittade de en väg in i trädet under några av dess rötter. Därinne fann de en enkel bostad med en bädd av löv och pälsar, underliga ristningar på väggarna, upphängt torkat kött och en liten brinnande kokeld. Utifrån det sistnämnda drog äventyrarna raskt slutsatsen att trädets invånare inte kunde vara långt borta. Därför placerades Holti utanför i regnet för att hålla utkik efter dennes återkomst.
 
Efter en kort stund uppenbarade sig mycket riktigt en man. Han var mycket sliten och smutsig med tovigt hår och synliga ärr på armar och ben. Efter att först ha skrämts av Holtis närvaro lugnades han något, men visade sig tämligen svårkommunicerbar när han satt inomhus med sällskapet. Vid alltför många frågor om hans historia oroades han och talade endast om skuggan i skogen. Baserat på hans vaga antydningar och hantverksstilen i trädet drog gruppen slutsatser om att han varit en av skogsmännens krigare i sin ungdom och sedan tillfångatagits av Dol Guldurs trupper och fått utstå fruktansvärd som knäckt honom. Han verkade ha flytt när Vita rådet drev ut skuggan för några år sedan, men han upprepade hela tiden för äventyrarna att skuggan återigen växte över skogen och över Kullen i söder. När han till sist övertygats om deras goda intentioner överräckte han även en bit av ett yxblad till Holti och uppmanade honom att ta den eftersom skuggan ständigt växte i de ting han bar på alltför länge. Holti accepterade vapenskärvan och stoppade den på sig. Sällskapet (utom Baldor och Belgo) vakade i skift till gryningen och gav sig sedan av, i och med att ovädret nu dragit förbi.
 
Nästa dag färdades gruppen genom skogens mörka och tunga västliga delar. En smitta verkade svagt påverka sinnena, men de stålsatte sig och kämpade vidare på denna färdens sista etapp. Under eftermiddag var de flesta tecken på att stormen dragit förbi borta och det blev istället förvånande varmt. Alla började känna sig ovanligt trötta, men det var kanske inte så förvånande ändå, med tanke på hur lite de hade sovit under natten. Till sist krävde flera av medlemmarna prompt en rast och även om vissa av de resande kände misstänksamhet mot tröttheten gjorde de endast vaga försök till motstånd. Snart sov flera av dem, medan Holti och Nyrad försökte hålla vakt. Sömnen föreföll orolig och flera av gruppens medlemmar drömde om saker de inte fullt ut delat med någon efteråt.
 
Plötsligt for Belgo upp ur sin sömn och gjorde precis det hans far gjort tidigare på resan, nämligen rusade iväg från stigen, rakt in i skogen. Nyrad försökte så fort som möjligt starta förföljandet och förvånande fort vaknade även den sovande Caranthir och sprang efter. Holti fick försöka väcka en sovande Geirmund innan han också sprang efter. Nyrads och Caranthirs jakt blev kort. Inte långt in i skogen öppnade sig en mycket liten glänta där stensättningsresterna efter en gammal brunn stod att finna. Nyrad och Caranthir hann precis inom synhåll för den när Belgo kastade sig ner i brunnen. Till Nyrads stora förvåning löpte Caranthir med full fart fram till brunnen och gjorde detsamma, kastade sig ner. När dvärgen blickade ner upptäckte han till sin skräck att någon sorts repigt vidunder som endast verkade bestående av seniga rankor till armar klämde fast Caranthir och Belgo, vilka inte verkade göra motstånd. Armarna krälade dock också upp mot Nyrad och denne gav sig i strid med dem, med begränsad framgång. När Holti ankom till scenen kastade sig även Nyrad ner i brunnen i ett försök att spetsa besten på sitt svärd. Med förenade krafter lyckades de hacka på vidundret tills armarna drog sig tillbaka ned i brunnen och försvann med ett sugande ljud i dyn på brunnens botten. Först precis innan den drog sig ned släppte förtrollningen som band Caranthir och Belgo och de insåg vad de de egentligen hölls fast av.
 
Belgo förklarade efteråt att han sett sin döda mor och trodde att hon höll honom, medan Caranthir mumlade något svårtydbart om visioner om ett vapen mot skuggan. I och med denna chockerande upplevelse återförenades dock far och son, då Baldor insåg hur nära han varit att förlora Belgo genom sin distans.
 
Blåslagna nådde dock sällskapet skogsporten några dagar senare och Baldor gav dem vid ankomsten mer betalt än han från början hade lovat och tackade dem med hela sitt hjärta för beskyddet. Efter ett kort rådslag beslutade sig dock äventyrarna för att följa Baldor ännu en tid, söderut till skogsmännen och specifikt till boplatsen Skoghalla, dit denne ämnade sig.
 
Bland skogsmännen sålde Baldors varor bra, medan äventyrarna fick audiens hos hövdingen Egvard, son av Ermendrud. Framförallt berättade dem för honom om mötet med den mystiske eremiten i skogen och visade honom yxan. Han kände igen den som ett av de halvt mytomspunna vapen som hans fars livvakt burit i striderna mot Dol Guldurs hirder. På Holtis inrådan skickade Egvard ut en grupp för att söka upp den gamle mannen. När dessa efter några veckor återvände kunde de berätta att det rörde sig om en viss Wido, som en gång var Ermendruds förkämpe och bar yxan Vargbitaren. Dock hade den gamle vägrat att följa med männen och uppträtt så skyggt och förvirrat att de endast lät honom vara, efter att ha gett honom generösa gåvor av mat. 
 
Vi lämnar äventyrarna medan de beslutar att spendera de kalla månaderna bland skogsmännen och bekanta sig med både folket och platsen.
 
Visa fler inlägg