Min tredje Mexikoresa, juli 2017 - del 2: platser

Under mina tidigare resor har jag sett fascinerande saker som mayalämningarna i Chichén Itzá eller den urgamla ruinstaden Teotihuacán. Den här gången blev mitt turistande aningen mindre historiskt, eller kanske snarare mindre arkeologiskt. De två utflykterna vi gjorde från Monterrey gick till delstaten Guanajuato i centrala Mexiko och till strandområdet Huatulco i delstaten Oaxaca på sydkusten.
 
Huvuddelen av den första resan spenderade vi i den lilla staden San Miguel de Allende. Den har behållit sina gamla stil från den koloniala tiden och har idag också en stark europeisk prägel. Detta beror på att den har varit populär bland europeiska konstnärer och författare sedan 60-talet. Dessutom bor det gott om pensionerade amerikaner och kanadensare i staden.
 
Detta var alltså vårt hotellrum på Clandestino Hotel, där vi bodde. Som ni märker var designen aningen oortodox, men på det stora hela var det trevligt. Det enda som störde var att det knappt fanns något varmvatten i kranarna. I många mexikanska städer hade det inte alls gjort något eftersom det är så förbannat varmt på sommaren, men Guanajuato och de andra centrala delar som ligger på Mexicohögplatån är betydligt svalare. Det kändes ungefär som svensk sommar.
 
 
Som sagt har staden en ganska speciell stil som ser rustik och ålderdomlig ut. Många hus är färgglada och det är gott om takterasser. En stor del av gatorna är lagda med kullersten. I mitten av bilden ovan skymtar ni en kupol. Den tillhör en av de många kyrkorna i staden. I de centrala delarna är det bokstavligen inte ens hundra meter mellan dem. Dessutom är de flesta väldigt stora.
 
 
Härovan ser ni stadens viktigaste kyrka med anor tillbaka till 1600-talet. Den vetter mot huvudtorget och är också mycket vacker inuti, men tyvärr var fotografering ganska strängt begränsad inne i kyrkan.
 
 
Här ser ni en mycket vackert snidad sidoport på en av kyrkorna.
 
 

San Miguel de Allende är i Mexiko mest känt för sina så kallade "callejoneadas". Denna term är avledd från ordet "callejón" som betyder "gränd". Det innebär att man far till San Miguel med en grupp människor man vill fira något med, ofta ett bröllop, och sedan marscherar runt på gatorna bärandes på gigantiska papier maché-figurer som dem ni ser här ovanför. Dessutom spelas det musik och dansas och stojas. Ibland kan det vara direkt svårt att ta sig fram på gatorna för att man hamnar i kläm mellan olika av dessa grupper.
 
 
Här ser ni ett exempel på hur en sådan marsch kan se ut "in action". Här firas dock inte ett bröllop utan en "quinceañera". Det är ett firande av en flickas femtonårsdag. Detta är en mycket stor grej i Mexiko och går ursprungligen tillbaka till att man förr när man var femton år kunde göra debut i societeten och ta emot friare. Numera har förstås den dimensionen försvunnit, men det görs istället en stor poäng av att flickan ifråga är vuxen. Det finns en tydligt implicerad sexuell underton i många av ritualerna kring det här. Exempelvis hyr man ofta in ett gäng unga män till festen som dansar utmanande med huvudpersonen osv.
 
 

Figurerna som jag nämnde tidigare är ett tydligt signum för San Miguel de Allende numera, inte bara inom ramarna för callejoneadas, utan även som fristående turistattraktioner. Kvaliteten är ofta mycket hög och många av figurerna är ganska läskiga. Det förvånade mig att det i ett förhållandevis religiöst land som Mexiko är så okej att springa runt utklädd till djävulen utanför kyrkor, men det verkade ingen reagera på. I flera av de mytologier som fanns bland landets olika stammar av urinvånare innan kristendomen förekom också olika sorters demoner och de är inte heller bortglömda i ikonografin.
 
 
Här ser vi en dansande skelettkvinna, en så kallad "catrina". Detta illustrerar en mycket viktig del av den mexikanska kulturen som kan framstå som aningen morbid för oss svenskar som har en annan syn på döden. Vart du än kommer i Mexiko kan du hitta miniatyrer, tavlor, souvenirer, masker, godis och massor av annat föreställande skelett i finkläder. Särskilt vanligt är det med uppklädda kvinnor. Kranierna har till och med ofta läppstift och målade "naglar".
 
Från början går detta tillbaka till den mycket kända mexikanska illustratören José Guadalupe Posadas arbete. Han skapade 1910-1913 en zinketsning kallad "la calavera catrina" (ungefär "den eleganta skallen") som såg ut så här:

Posadas intention var att göra satir över de infödda mexikaner som försökte härma europeiskt mode under perioden före den mexikanska revolutionen. Troligen ska det tolkas som att de var döda inuti hur många yttre attribut de än lade sig till med. Detta har dock totalt omtolkats i folkdjupet och idag är catrinan en positiv figur, knuten till den viktiga mexikanska högtiden "Día de muertos" ("de dödas dag"). Det är en viktig högtid som infaller samtidigt som Allahelgona här i Sverige. Även vår högtid har ett element av att minnas våra döda, men i Mexiko är detta mycket mer konkret och i ett helt annat tonläge. Man tror att denna tradition går tillbaka till en aztekisk ritual och många människor tänker sig att det finns ett "de dödas land" under jorden där de döda lever i skelettform och har det trevligt och festar. Därför är de dödas dag en glad högtid. Man äter dödskallar av socker och bakar ett särskilt bröd. Många går till släktingars gravar och placerar de avlidnas favoritmat och -dryck där. Överlag är det väldigt svårt att sätta sig in i hur detta kan samexistera med en stark katolsk hegemoni, men det gör det. Som svensk kände jag att det var svårt att ta till mig denna mycket gladare och mindre känsliga syn på döden. Många saker som vi kanske tolkar som vanhelgande anses helt normala och okomplicerade.
 
 
Innan vi lämnade San Miguel de Allende besökte vi också stadens leksaksmuseum.Där såg vi många fina handgjorda leksaker från olika delar av Mexiko.
 
 

Här ser vi en bröllopscallejoneada i leksakstappning.
 

Här har ni ett exempel på hur starkt förgulligandet av skelett är i Mexiko. Det är alltså någon sorts gosedjur i form av ett skelett som vi ser och det är inte på något sätt ovanligt. Sandibel utbrister också alltid att alla avbildningar av catrinas är söta, något som jag aldrig riktigt förstår. Detta var ett av få exempel där jag kunde acceptera att det var lite gulligt.
 
 
 
Från San Miguel de Allende for vi till den närliggande staden Ciudad de Guanajuato (Guanajuato City), huvudstad i delstaten Guanajuato. Den gav ett helt annat intryck. San Miguel kändes tryggt, gammaldags och lättgreppbart. Guanajuato var betydligt ruffigare och otroligt svårt att hitta i. Hela staden var en labyrint och även med Google Maps i högsta hugg gick vi vilse hela tiden. Det var också mer eller mindre omöjligt att ta en taxi för att komma till platser, eftersom trafiken knappt rörde sig i de vindlande gränderna. För att lösa detta hade man byggt ett stort komplex av tunnlar under staden för bilarna. Eftersom det också fanns gott om broar och upphöjda gator kändes det som att hela staden existerade i tre nivåer ovanför varandra. Här ovanför ser ni när vi är på väg ner i en linbana från det stora monumentet "El Pípila". Det är en gigantisk staty som minner om en lokal hjälte från frihetskriget mot spanjorerna.
 

Det här fotot är taget uppifrån bergssidan där "El Pípila" står.
 
 
 

Vi besökte också "El callejón del beso" ("kyssens gränd") som är ett oerhört trångt gathörn, över vilket det enligt legenden utspelades en tragisk kärlekshistoria à la Romeo och Julia. De unga tu förbjöds av sina familjer att träffas men kunde luta sig ut och kyssas mellan balkongerna. Det hela upptäcktes dock och slutade i elände, som det ju så ofta gör i sådana historier. Idag är det ständig kö till gränden och folk pussas på gatan mellan de två husen, vilket även vi föll för. ;)
 
 
 
 
Nästa resa gick till Huatulco och i och med att det var mer av en badsemester tog jag färre bilder där.
 
Hotellet var väldigt lyxigt, vilket jag inte är särskilt van vid. Stranden var väldigt trevlig med stora vågor att leka som ett småbarn i. :)

 
Under en av dagarna i Huatulco besökte vi ett centrum för bevarandet av olika sorters sköldpaddor. Här filmade jag en av de mindre vanliga typerna. Tyvärr minns jag inte vad en sådan här sköldpadda kallas.
 
 
Väl åter i Monterrey ägnade vi mestadels de sista dagarna åt att umgås. Vi besökte dock bland annat en Dreamworks-utställning samt Planetario Alfa (typ en crossover mellan Tom Tits och Cosmonova).
 
 
 
Det jag saknar överlägset mest från Mexiko är dock de här stunderna:
Jobba, Migrationsverket!

Min tredje Mexikoresa, juli 2017 - del 1: mat

Den som känner mig vet att en av min största passioner i livet är god mat. Det mexikanska köket är också välkänt världen över, om än till stor del i tämligen förvrängd texmexversion. Visst äter man tacos hela tiden i Mexiko, men tacos innebär något helt annat än det gör på Hemköp i Sverige. Här följer ett utsnitt av det jag åt under resan.
 
 
Detta första exempel är inte särskilt representativt för Mexiko skulle jag säga, utan är mer som en lite extrem specialitet. De flesta jag pratade med hade själva inte provat chapulines. Det verkade betraktas ungefär som många svenskar ser på surströmming. Dock gillar ju jag surströmming och känner mig inte heller det minsta äcklad av tanken på att äta insekter, så jag provade. Som jag säger i slutet av klippet så förvånades jag över att det var så pass "vått". I och med att gräshopporna var rostade trodde jag att de skulle vara torra och knapriga, men det var bara på utsidan. Insidan var en helt annan sak och jag fick vissa associationer till Timon och Pumbas diet i Lejonkungen. ;)
 
 
Här ser ni något mycket vanligare. Detta är "chicharrones en salsa verde", vilket betyder "fläsksvålar i grön sås" och det är precis vad det är. Här hemma har ju min favoriträtt i många år varit stekt fläsk med löksås och även om det börjar bli mindre vanligt med svålar på fläsket i Sverige har jag alltid uppskattat dem. Här steker man just svålarna och lägger dem i en sås baserad på tomatillo, en grönsak besläktad med tomaten. Denna gröna sås är extremt vanlig i Mexiko och utgör tillsammans med röd (tomatbaserad) sås en sorts grundutbud som man hittar på nästan alla restauranger, i åtminstone några av rätterna. Precis som många andra mexikanska rätter äts detta företrädelsevis i tacos. Varma majstortillas finns alltid till hands vid bordet och man väljer själv om man vill rulla en spontan taco eller bara äta med kniv och gaffel. Om man har smält ost, guacamole eller så kallade "omstekta bönor" till förrätt kan man med fördel stoppa i lite av det också i någon av sina tacos för att variera smaken.
 
 
Med detta foto har jag faktiskt fuskat lite. Det här är taget under en av mina tidigare resor, men mina bilder av denna rätt blev så suddiga den här gången, antagligen för att jag darrade av förväntan. Köttet kallas carnitas. Detta kombineras här med nopalsallad (en sorts kokt kaktussallad), hemgjord guacamole och salsa borracha (berusad sås, eftersom den innehåller öl som smaksättare). Vanligtvis äter man även majstortillas till det här, liksom till det mesta annat. Köttet påminner starkt om pulled pork och är långkokt fläsk som är underbart mört. Nopalsalladen är vattnig och fräsch. Den fulla såsen är god och kryddig.
 
Guacamole kombinerar man i Mexiko med nästan allt och den är mycket enklare och mer avskalad än vad många här hemma tror. Om du ska göra till två personer räcker 2-3 avokados, en halv tomat och kanske en tredjedels lök. Man kan tänka tre delar avokado, en del tomat och en del lök. Hacka lök och tärna tomat, mosa avokadon och blanda de tre. Klart! Inget salt, ingen vitlök, inget krångel.
 
 
Här får ni stå ut med den suddiga bilden. Det ni ser ovan är "chile relleno" med ris och omstekta bönor. "Chile relleno" betyder bara "fylld chili". I Mexiko finns massor av olika sorters chili och en stor del av matlagningens nyanser bygger på att man väljer rätt chili, eftersom smakerna är oerhört olika. Vissa är extremt starka, andra milda som paprika. Vissa röker man, andra lägger man in, andra steker man, ytterligare andra äter man råa. I det här fallet rör det sig om väldigt mild chili som man steker i stekpannan, fyller med nötkött och sedan lägger in i ugnen dränkt i tomatsås.

Bönmoset är också en extremt central del av den mexikanska mathållningen. Till de flesta måltider får man en liten klick i ett hörn av tallriken. Det är pintobönor som först kokas och sedan steks med lite lök, vatten och salt. De går att få tag på i små aluminiumburkar från Santa Maria i välsorterade svenska matbutikers tacohyllor, t ex på Daglivs vid Fridhemsplan, och det smakar faktiskt autentiskt. Det har snabbt blivit en del av min vardagsmat, även hemma.
 
 
Härovan ser ni grillad bläckfisk. Jag är ledsen att jag kom ihåg att fota först sedan jag hade ätit nästan halva, men det var gott och smakade intressant, så jag tyckte ändå att det var värt att ta med. De här är något helt annat än calamares. Ni kan se storleken genom att jämföra med vattenglaset eller knivbladet. Den serverades med grillad gul lök och inlagd rödlök (och såklart majstortillas).
 
 
Det ni ser ovan är pozole, en mexikansk soppa på fläskkött och en speciell sorts vit majs. Just den här sorten innehåller också chili, vilket står för den röda färgen. Det tillhör den sorts soppor som på spanska kallas för "caldos". Det innebär att de är baserade på buljongkok och är mer eller mindre klara, medan "cremas" innehåller mjölkprodukter och är aningen redda. Pozole smakar väldigt mäktigt och var gott, men fullständigt omöjligt att äta upp efter att jag också hade ätit förrätt.
 
 
 
 
Min sista kväll på resan beställde vi hemkörda tacos. Detta var vad jag fick i lådan. Jag beställde tacos med "arrachera", vilket är ett tuggigt kött från kons mellangärde som sitter nära flanksteken. Detta marineras och blir väldigt gott och saftigt. Det är troligen min favoritvariant av nötkött från Mexiko och finns tillgängligt på de flesta menyer. Som ni ser ingick det även en grön och röd sås samt tortillachips, omstekta bönor och kryddiga potatisklyftor i min låda. Det var väldigt gott, även om dessa såser var väldigt starka.
 
Arrachera gör man lättast i Sverige genom att fuska med flankstek, men om man har tillgång till att beställa från slaktaren kan man fråga efter "mellangärde" eller "skirt steak" som det heter på engelska. Detta marineras sedan i några timmar, oftast i en marinad till stor del baserad på citrusjuice, för att möra köttet, innan det steks och läggs i tacos.
 
 
I videon härovan ser ni tyvärr det enda exemplet på mexikansk frukost som jag förevigade. Det är väldigt synd att jag inte tänkte mer på det, eftersom mexikansk frukost är väldigt intressant och gott. Generellt äts lagad mat till frukost av alla som har tid. Sandibels mamma vägrade att acceptera att jag inte behövde få mat lagad till mig varje morgon, så jag fick prova på en hel del gott. Det mesta kretsar kring ägg på olika sätt. Stekt ägg med sås och tortillas är den allra enklaste varianten, men det finns ett helt gäng varianter av äggröra, t ex kan man kombinera det med chorizosmulor (en vanlig ingrediens i det mexikanska köket) eller med tortillabitar. Det sistnämnda kallas för migas. Migas är ett sätt att ta vara på gamla tortillas. Man skär dem i bitar och steker dem nästan knapriga och sedan tillsätter man äggröra. Detta går sedan att kombinera med bönor och såser på vanligt sätt.
 
Ett annat sätt att ta vara på tortillas som börjar bli tråkiga är chilaquiles. Det innebär att man steker tortillabitar nästan knapriga och sedan häller på en grön eller röd sås. Detta garneras ofta med kyckling, lök, gräddfil och/eller avokado i lite lyxigare varianter, men grundrecepetet är solid mexikansk arbetarklassfrukost.
 
En annan kul frukostvariant med ägg är "huevos rancheros", "rancherns ägg". Man steker hela tortillas, lägger på en tomatsalsa och sedan mer eller mindre kokar man ägg i en grop i såsen. Det ser ut som stekt ägg, men är egentligen inte stekt.
 
Dessutom tycker jag mycket om quesadillas, vilket helt enkelt är dubbelvikta tortillas som är stekta med smält ost i mitten. Detta kombineras ofta med andra saker och är väldigt gott med lite sås eller bönor till.
 
Detta är egentligen bara ett litet urval av vad jag har provat i Mexiko, men det går att sammanfatta landets matkultur med att den kretsar kring ganska få råvaror. Visst, det finns regionala specialiteter som torkat getkillingkött i norr eller fisk fylld med frukt i söder, men det finns en ryggrad av ingredienser som håller samman köket. Dessa skulle jag vilja hävda är: majstortillas, ost, bönor, tomat, avokado, lök, kyckling, kött av "pulled-variant" (dvs väldigt långkokt och mört) samt tusen sorters chili. Vidare stämmer fördomen att en enorm majoritet av alla mexikanska rätter går ut på att man wrappar maten i något, särskilt i just majstortillas. Därför kan många rätter framstå som förvillande lika för den oinsatte. Det är först när man får koll på detaljerna som de subtila variationerna får fullt spelrum.

Min tredje Mexikoresa, juli 2017

I och med att jag, som många av er förstås vet, har en distansrelation över Atlanten så åker jag numera till Mexiko så fort jag får tillfälle. Min tredje resa dit blev den hittills överlägset längsta med sina fyra veckor. Dessa gick alldeles för fort, men jag bestämde mig för att försöka hålla kvar intrycken från resan genom att skildra mina intrycken av Mexiko och den mexikanska kulturen.
 
Här följer en serie inlägg med bilder och små filmer från Mexiko. Vid varje foto eller video ges någon typ av förklaring eller reflektion. Tanken är alltså att ge en anekdotisk introduktion till några aspekter av det mexikanska samhället.
 
Visa fler inlägg