Underliga morgonfunderingar

Efter att jag vaknade i morse låg jag och tittade på stand up-videor på Youtube som jag ofta gör. Efter att ha snubblat in på en video av den geniala Dara Ó Briain där han drev med kvacksalveri och fejkmedicin slogs jag av en tanke.
 
Tänk vad frustrerande allt måste ha varit för chefsläkaren (eller örtmästaren som de väl kallar honom, men sak samma) i Helandets hus i "The Return of the King". Tänk så här: du har en lång karriär och din stora erfarenhet har tagit dig till den respekterade position du nu har. Du har just fått ditt viktigaste uppdrag någonsin och behandlar bland annat mannen som just har ärvt rikets högsta ämbete. Du kan inte riktigt lista ut vad symtomen tyder på och patienterna blir allt sämre.
 
Då vandrar det in en smutsig soldat som verkar extraknäcka som alternativmedicinare. Hans kompisar kallar honom "kungen", vilket du tycker är lite töntigt. Han frågar efter någon jävla Wunderbaum-ört. Du upplyser honom om att den inte har någon dokumenterad medicinsk effekt, men då får han stöd av en arg övervintrad hippie med oförklarlig maktställning som börjar dilla om profetior samt av den vidskepliga tanten som bara jobbar kvar på din avdelning för att det var för dyrt att ge henne avgångsvederlag så nära pensionen.
 
Och så funkar den där låtsasbehandlingen och alla börjar tänka att "vetenskapen vet faktiskt inte allt". Till råga på allt så börjar alla tro på att den där luffarhomeopaten faktiskt är kung. Vilken jävla skitdag.
 
Tänk vad mycket perspektiv spelar in... ;)

Den som inte fattar vad jag dillar om kan läsa om kapitlet "The Houses of Healing" i The Return of the King.

26. Dungeon Keeper 2 --- Mina 30 bästa spelupplevelser

Nästa spel på listan fick verkligen kämpa i motvind för att ta sig in på min lista. "Hur så?", undrar du kanske. Är inte det här ett spel som är väldigt typiskt för min smak? Strategi med både byggande och strid i en fantasyvärld... Problemet är att jag har något sorts fel i huvudet som gör att det tar emot rejält för mig att spela ond. Det spelar ingen roll om det är i brädspel, rollspel eller på datorn. I Dungeon Keeper styr du över ett underjordiskt rike av småjävlar, vättar, troll och demoner. Fienden är invaderande hjältar som försöker utrota din ondska och introduktionerna mellan uppdragen går mest ut på att berätta vilken skandal det är att folk lever i fred och harmoni på nästa plats du ska befläcka.
 
Bildresultat för dungeon keeper 2
Dungeon Keeper 2 byggde vidare på föregångarens koncept men snyggade upp grafiken och la till en del nytt material. Tvåan sålde inte lika bra, kanske för att folk tyckte att den inte utvecklade konceptet tillräckligt mycket, men om man möter de båda spelen idag skulle jag säga att de flesta ändå skulle välja uppföljaren. Kampanjen är väldigt varierad, det finns en hel del humor och RTS-fundamentet är oerhört välgjort. Det är också kul att man gräver ut sin egen grotta där man bygger sina rum. Det gör att det nästan finns ett inredningselement i spelets byggfas.
 
Bildresultat för dungeon keeper 2
I och med att stämningen var så medryckande och kampanjen var lagom svår var det svårt att sluta spela, åtminstone innan man hade tagit sig igenom kampanjen. De invaderande hjältarna utmanades inte bara med hjälp av de varelser man hade tränat upp utan också med slugt placerade fällor som i utgrävda grottgångar kunde ha en helt avgörande effekt. Alla de här elementen tillsammans gjorde att jag fick låtsas som att alver, dvärgar och riddare egentligen var elaka och att mina oknytt var missförstådda.

27. Portal --- Mina 30 bästa spelupplevelser

Här kommer så den riktiga nr 27, eftersom jag mystiskt lyckades börja felnumrera redan efter några få inlägg. Begåvningsreserven...
 
Portal är ett spel som jag tror finns på mångas topplistor. Dock skulle jag gissa att många skulle placera det högre upp än vad jag gör. Jag mötte Portal sent, många år efter att det släpptes, och tyckte först att det var ganska svårt. Problemet var inte problemlösningen, vilket passade mig alldeles utmärkt, utan de mer FPS-artade inslagen när man skulle göra saker i fart och under beskjutning. Oavsett om jag ska hålla i ett maskingevär eller en portal gun så är jag seg som fan på kontrollerna. Dock lyckades jag träna upp det till en godtagbar nivå för att jag uppskattade Portals klurighet så mycket. Det arbetar med rumslig problemlösning på ett sätt som var oerhört innovativt och fräscht. Det var ofta lagom svårt. Jag fick klura en stund och kanske testa några lösningar, men efter ett tag föll poletten ner och jag kände mig väldigt nöjd med mig själv.
 
Bildresultat för portal video game
 
 
Något som också gav mig väldigt mycket var den välskrivna bakgrundhistorien som portioneras ut bit för bit utan att skriva spelaren på näsan. När man gradvis börjar inse att något är allvarligt fel och börjar gå "off-pist" så får spelet ytterligare en dimension av stress och jaktkänsla. Att GLaDOS är en av spelhistoriens bästa karaktärer hjälper såklart också, liksom den rikliga humor som genomsyrar hela kampanjen. Varför placerar det sig då inte högre på min lista? Huvudproblemet är att det är för kort. Kampanjen, som jag tycker är huvudbehållningen, spelar man lätt igenom på några timmar och även om det är ganska kul att spela om så är ändå storyn klarberättad, så att säga.
Visa fler inlägg